Den inledande texten i Karin Leosons bok har rubriken ”Hälsa – vad är det?”. Är inte det självklart, tänker kanske somliga. Den man som i ett samtal med Karin Leoson utbrast följande tyckte i alla fall det:
”75 krönikor om hälsa? Den behöver inte jag läsa, för jag har haft samma byxmått sedan jag var ung.”
– Han om någon skulle nog må bra av att bläddra i boken, konstaterar Karin Leoson.
Oavsett vad många tror kan hälsa och välbefinnande inte reduceras till det rent kroppsliga. Oändligt många faktorer avgör om vi mår bra eller dåligt, betonar författaren.
Men det fanns faktiskt en tid då hon var lika dum som vi andra.
– Under 90-talet var min bild av hälsa fitnessbilden. Jag tränade konstant och höll alltid dieten – inte ens på julafton tog jag paus. Det handlade inte så mycket om att äta rätt, utan om att hålla igen, alltid hålla igen, säger Karin Leoson.
På den tiden var hon aktiv dansare. Med andra ord var det lätt att rättfärdiga beteendet. Men så plötsligt en dag i början av 2000-talet stod hon där, med nyllet inkört i den beryktade väggen.
– Inte ens då började jag ifrågasätta mina föreställningar om hälsa. Det var bara kroppen som var paj, försökte jag intala mig.
Utmattningssyndromet var så allvarligt att hon fick dricka te med sugrör; hon orkade inte ens lyfta muggen.
– När jag körde bil hände det ofta att jag inte hittade hem. Det var som om jag kastats ut i universum. Jag fick liksom inte ihop hur en väg kunde leda till en annan.
Till slut trillade polletten ned: Det kroppsliga var ett symtom på det själsliga, inte vice versa. Först när hon insåg det kunde Karin Leoson ta första steget mot bättring.
– Jag hade inte gjort upp med mitt känslomässiga bagage. Då försöker man alltid klänga sig fast vid något annat – alkohol, cigaretter, eller som i mitt fall, träning. Kroppen var sjuk, men orsaken var andlig. Frågan, som jag aldrig hade vågat ställa mig själv, var: Vad har jag egentligen att göra på den här planeten, vad är meningen med allt?
Resan tillbaka blev lång, men någonstans runt 2010 var Karin Leoson en fungerande människa igen. På vägen dit gick det upp för henne: Varför inte dela med sig av lärdomarna hon drog under den svåra tiden? Sedan några år jobbar Karin Leoson som hälsoterapeut, men det var inte tillräckligt, kände hon.
– Jag började räkna på det. Om jag skulle träffa varenda person på Gotland för en konsultation så skulle det ta 62 år ungefär. Men om jag skrev om de här frågorna? Jag kontaktade därför Gotlands gratistidning.
Det var i oktober 2015; tre år senare är hennes krönika ett återkommande, och folkkärt, inslag i annonsbladet.
– Först var jag inte så säker på att folk skulle bry sig om det jag skrev. Sakta men säkert började jag få reaktioner från omgivningen – först från vänner och bekanta, sedan från främlingar på stan.
Många har sagt samma sak genom åren: När ska du samla krönikorna i bokform?
– Inledningsvis var jag tveksam. Men så fick jag en bild ... En kvinna hade klippt ut mina texter och satt upp dem på kylskåpet. ”Min kyl är full. Skriv en bok”, skrev hon.
Så fick det bli. Och i dag är det bokrelease för ”Må väl! 75 krönikor om hälsa” på Vita huset i Visby. Det blir boksignering, högläsning och musikunderhållning.
Vad hoppas du att läsaren ska få ut av dina texter?
– Den här boken är ingen käck steg för steg-guide om hur man uppnår ett hälsosamt leverne. Jag är skeptisk mot generella sanningar. Det som funkar för mig kanske inte funkar för dig. ”Må väl!” är en funderingsbok främst. Mitt mål är att läsaren ska få sig en tankeställare, kanske ifrågasätta sig själv – men huvudsaken är att man tänker själv.
När Karin Leoson började skriva svor hon på att aldrig censurera sig själv. Ändå provocerar hon helst inte i onödan, säger hon. Men ibland är det lättare sagt än gjort.
– En del frågor kan vara känsliga, har jag märkt. Vissa blir till exempel upprörda när jag ifrågasätter att smalhet och friskhet är samma sak, eller att man faktiskt kan träna för mycket.
Hur kan det komma sig? Att man inte håller med är väl en sak, men att bli upprörd?
– För att det leder till tuffa följdfrågor: Tränar jag kanske för mycket själv? Och varför gör jag det i så fall? Behöver jag rentav ändra mina vanor? Det kan vara oerhört jobbigt att möta sina egna vanföreställningar. Det vet jag av egen erfarenhet, säger Karin Leoson.