Ingvild H. Rishøi har prisats för sin anovellsamlingar. "Stargate. En julberättelse" är hennes första roman.
Bokrecension
Stargate. En julberättelse
Ingvild H. Rishøi
Flo förlag, 2021
Ingvild H. Rishøi är en av Nordens främsta novellister. En litterär stjärna som lyser. Lilla Flo förlag var det enda förlag som nappade när storförlagen ratade. De fria förlagen finner ofta guldkorn i litteraturflödet. Vågar satsa på det man tror på. Så vidgas litteraturutbudet.
Ingvild H. Rishøi har skördat en rad priser för sina tre novellsamlingar, bland annat P O Enquists litteraturpris. Novellsamlingen ”Vinternoveller” (2018) blev nominerad till norska motsvarigheten till Augustpriset (Bragepriset).
Nu kommer den första romanen – Stargate, med underrubriken En julberättelse. En behändig roman på 148 sidor, med ett innehåll som väger tungt. Lovprisad till max – i Norge och i Sverige. På väg ut i Europa. Filmrättigheter diskuteras.
Nog blir man nyfiken på en julberättelse nu när det våras!
Socialrealism rakt igenom med magiska inslag och drömmar. Man tänker Dickens. Man tänker H.C. Andersens ”Den lilla flickan med svavelstickorna”. Man tänker Astrid Lindgren. Och Julevangeliet med ”tre vise män”, några vuxna som finns tryggt i bakgrunden.
Men här möter vi en författare som har en alldeles egen ton - melankolisk, poetisk, mytisk. Så formas ett språkligt mästerstycke.
Det handlar om systrarna Ronja, 10, och Melissa, 16, med en alkoholiserad far. Ronja är huvudpersonen, hon som pappan stolt kallar Rövardotter (blinkning till Astrid Lindgren). Med Ronjas ögon ser vi världen. Tillsammans söker de få till en gemensam jul med försäljning av granar och julpynt. Men pappan sviker och hamnar alltför ofta på ölschappet Stargate. Samtidigt älskar han sina flickor ”min Pärleport”, med en önskan: Ungar ska inte bo på ett ställe där man inte kan se stjärnhimlen. Det blir berörande när barn tvingas pendla mellan glädje och besvikelse, och i vardagen få ta ett vuxenansvar. Ett barnperspektiv löper genom romanen.
Ungar ska inte bo på ett ställe där man inte kan se stjärnhimlen tycker romanens alkoholiserade pappa, som själv alltför ofta hamnar på ölschappet Stargate.
Ronja drömmer ofta om den lilla stugan i skogen där de semestrat en gång.
Nu, i det kalla vintermörkret under en snötyngd gran, ser hon stigen som löper mellan träden, går hand i hand med Melissa, ser Karlavagnen på himlafästet, träden som böjer sig till en portal, det blir allt ljusare. Som när bröderna Jonatan och Skorpan Lejonhjärta, ser Ljuset.
Är det en dröm som avslutar julberättelsen - eller en sällhet.