Ur trettioåriga krigets skugga träder märkliga gestalter fram. Den märkligaste av dem alla är Tyll Ulenspiegel själv, en figur som Daniel Kehlmann har plockat upp ur den tyska folkloren och valt att spinna sin berättelse kring.

När läsaren först får möta Tyll är det i en liten by – dittills skonad från kriget – dit han kommer som kringresande sångare, skådespelare och lindansare. Med sig på den åsnedragna kärran har han två kvinnor: en ung och en gammal. Sällskapet ser inte mycket ut för världen, tycker byborna först. Men när uppträdandet väl tar sin början tar det inte lång stund förrän Tyll har folket helt i sin makt – som en trollkarl, en hypnositör.

Så, lika hastigt som han kommit och försatt dem i förtjusning och hänförelse, försvinner han och lämnar byn i tumult sedan han fått invånarna att börja kasta sina skor på varandra. Strax därefter kommer legoknektarna; bränner, dödar.

I nästa del av romanen är Tyll en liten pojke, ensam överlevande av sina syskon. Hans far är mjölnaren, magikern och grubblaren Claus Ulenspiegel, som snart kommer att hängas för häxeri. Hans brott: han, som inte ens kan läsa, har ägt för många böcker, av vilka en, på latin, är synnerligen förbjuden.

Dessförinnan har Tyll under ett par fasans nätter – när han lämnats ensam i skogen – genomgått något slags transformering. Kanske har hans själ stulits av den Kalla eller någon av de andra skrämmande, hotfulla väsen som bor i den mörka skogen. Kanske har han själv sålt den till djävulen för att härda ut. Det är upp till läsarens tolkning. Skildringen av denna nattliga skräckupplevelse når ända in under skinnet och gestaltar med rysansvärd tydlighet hur naturen för dåtidens människor var något helt annorlunda än den plats för rekreation som den är för oss nu.

Så vem blir Tyll sedan? Vad blir han? Han blir mjölnarpojken som rymmer hemifrån med bagarens dotter, Han blir lärlingen som slår följe med gycklaren Pirmin och får lära konster till priset av grymhet och slag. Han blir sanningssägare och hovnarr hos den allmänt bespottade före detta kung Fredrik av Böhmen, Vinterkungen kallad, som anses ha orsakat starten av det till synes ändlösa kriget. Småningom blir han den kejserlige soldaten som sitter fast i ett inrasat tunnelschakt med några kamrater som förbereder sig för döden, medan svenskarna går loss på staden där ovanför. Han dör, men han lever. Han är på en gång människa och väsen. 

Daniel Kehlmanns roman består av flera sinsemellan närmast fristående delar utan kronologisk ordning. Perspektiven skiftar liksom tidsskikten. Det händer att berättelsen blir något rörig och att man som läsare blir lite förbisprungen av författaren, vilket kan kännas snopet. Men när den är som bäst – och hit räknar jag till exempel delarna "Luftens herre" och "Svält" – är den lysande. "Tyll" bildar en fantastisk gobeläng över det liv som pågick strax intill 1600-talets slagfält.

Med ett enkelt men suggestivt språk, en övertygande mix av tidsfärg och modern berättarkonst, tecknar Kehlmann det förödda krigslandskapet och människorna som levde där, plågade av plundring från rena rövarband såväl som arméer från båda lägren. Alla hade de "kommit och tagit vad de behövde", som Kehlmann låter abboten i ett härjat kloster säga.

"Tyll" är en underhållande och ofta rörande roman, en annorlunda historieskildring präglad av återhållet patos och intensiv närvarokänsla. Kehlmann skriver fram vardagen i krigets skugga.

Litteratur

Daniel Kehlmann

Tyll

Övers. Jesper Festin

Albert Bonniers förlag