Långsamheten kan vara såväl en förbannelse som en välsignelse. Fråga Magnus Snygg, han vet.
Författarens senaste bok, en samling prosalyriska betraktelser som fått namnet ”Vilan, ljuset och tillhörigheten”, skrevs i makligt tempo över en tioårsperiod.
Låt oss därför inte skynda på berättelsen i onödan.
Allting började i barndomens Rydboholm, en liten tätort utanför Borås, starkt präglad av sin mekaniserade textilindustri. Men under 1980-talet lades verksamheten ned, och efter det var Rydboholm aldrig sig likt igen.
– Det mesta kretsade kring textilindustrin när jag växte upp – i princip alla hushåll hade något med den att göra. Sedan dog den bara. Och konkursen drog med sig hela samhället. Många tog jobb i Borås, och då passade man så klart på att handla och göra sina ärenden där. Följden blev att posten, biblioteket och mataffären försvann, vilket i sin tur ledde att folk började flytta därifrån. När jag återvänt dit senare i livet har det känts lite underligt. För de K-märkta byggnaderna står ju kvar och är välbehållna. Men de är tomma, som en spöklik påminnelse om den gamla tiden, berättar Magnus Snygg.
Den inledande texten i ”Vilan, ljuset och tillhörigheten” tar avstamp i denna erfarenhet, som med tiden blivit en allmän livskänsla. Allt som Magnus Snygg skriver handlar i någon mening om skönhet och smärta, säger han – och om den svårfångade upplevelsen att något, oklart vad, gått förlorat.
– Jag ser mig som poet, men för mig är poesin inte i första hand en litterär genre – den är ett förhållningssätt till livet och omvärlden. Det går ut på att vara mottaglig för skönheten och samtidigt vara beredd att betala priset för den – för skönheten hänger ihop med smärtan och förlusten, anser jag.
”Vilan, ljuset och tillhörigheten” ska inte läsas som en självbiografi, men den är ”självbiografisk i andan”, betonar författaren. Själv föredrar han genrebeteckningen ”besvärjelser”.
– Det kan också beskrivas som en motrörelse mot livsbetingelserna. Vi bor i ett land som tillåter oss att ha det ganska bra, men det är inte lätt att leva ändå. Har man nått en viss ålder vet man att livet när som helst kan ryckas ifrån en, eller ens nära och kära. Det finns alltid oro förknippad med det där, och då har skrivandet och litteraturen en lugnande effekt.
Smärtan och vemodet blir man alltså aldrig kvitt, oavsett om man heter Magnus Snygg eller något annat. Ändå fanns det en period när tillvaron tyngde honom mer än i dag. Efter bibliotekariestudierna i Uppsala befann han sig i en djup livskris. Den hade bland annat att göra med en personlig förlust, som Magnus Snygg ogärna går in närmare på (den finns dock abstrakt skildrad i hans förra bok, diktsamlingen ”Sommarens innersta rum”).
När en tjänst vid Bokbussen på Gotland lystes ut 1999 sökte han den på vinst och förlust.
– Jag förälskade mig i Gotland direkt. Det blev också en terapeutisk hjälp att komma hit. Jag la hela j-vla havet mellan mig och mitt förflutna. Visst, det var en flykt, men det gav mig också distansen jag behövde för att bearbeta det som varit jobbigt tidigare.
Magnus Snygg blev kvar på ön, och är numera verksamhetsansvarig för Bokbussen. Att förena skrivande med heltidsjobb är som bekant inte lätt – så inte undra på att det dröjde tio år innan ”Vilan, ljuset och tillhörigheten” färdigställdes. Men det hade nog dragit ut på tiden alldeles oavsett, för Snygg brottas ständigt med sin sävliga arbetstakt.
– Jag är vansinnigt långsam, både som person och som författare. Det kan förstås vara väldigt frustrerande ibland. Samtidigt är långsamheten ett verktyg som underlättar mitt skrivande. Texterna byggs upp sakta, mening för mening. Jag lyssnar på hur det skulle låta om jag läste högt, så rytmen är väldigt viktig.
Magnus vet redan nu att blir en tredje bok, som kommer att bilda en triptyk tillsammans med de föregående två.
– Om min förra var ren smärta, och den här är smärta och skönhet, så blir nästa renodlad skönhet.
Parallellt arbetar han på en fristående samling om Gotlands raukar. Den som tycker sig ana ett släktskap mellan författaren och dessa stenstoder, som tagit form under många tusen år, är helt rätt ute.
– Texterna i raukprojektet handlar bland annat om långsamheten. Och med min bakgrund av den där j-vla långsamheten blev jag oerhört paff när jag började skriva. Det bara dröste in texter. Jag har aldrig producerat så mycket under så kort tid, säger han.