Lars Norén
En dramatikers dagbok - del 4
Förlag: Bonniers
En ny bok
Under titeln ”En dramatikers dagbok” har författaren Lars Norén sedan år 2000 bestått oss med sitt vardagsliv i publicerad form. Nu omfattande inalles inte mindre än 205 mm i bredd utgörande 5 820 sidor och drygt fyra kg läsning. Inbundna hade dessa volymer vid sängläsning kunnat bryta en läsares näsben. Förlaget har dock haft den goda smaken att utforma dem som häftade. Idel vackra utgåvor formgivna av Nina Ulmaja.
Den aktuella och fjärde volymen tar sin början i augusti 2015 för att avslutas i maj 2019. En period av stora förändringar i världspolitiken liksom av allt att döma i författarens arbete. Boken är en ren fortsättning på de tidigare dagböckerna och kräver sin läsares tålamod blott och bart av omfattningen.
Med sina lövtunna opaginerade sidor blir den, kanhända avsiktligt, som ett slags bibel. Långsökt får jag känslan av att den utgör en Eufrat av ord och en Tigris av tankar. Hela intrycket blir nämligen lätt som en flodvåg av bokstäver och beskrivningar, associationer till än ditt eller datt, ömsom helt vardagliga noteringar. ”Jag går och handlar.” Blandade med långa formuleringar av motsatser och paradoxer, åtskilligt av referenser till författare och filosofer. I fråga om det senare är det i första hand den tyske filosofen och sedemera nazisten Heidegger som ständigt återkommer.
Författarens upptagenhet av just Heidegger gör att boken tidvis är obegriplig. Heidegger själv skall redan i grunden vara svår att förstå och blir det inte mindre av att Lars Norén blandar sig i leken. Tvärtom. Ja i själva verket får jag intrycket av att Norén gör bruk av en egen läsart av den tyske filosofen. Mer som konst och poesi. Mer som försöker han uttolka en medeltida mystiker än en västerländsk modern tänkare.
Detta är en rik bok. Flödande prosa med poetiska förtecken där Norén liksom alltid fortsätter att kämpa med sin självförståelse. Skriva kan han ju gudbevars som få. Och rikligt. Om allt från det lilla till det stora. Och jag tycker om denna blandning av sött och surt, det korthugget rappa liksom de vidlyftiga sjoken av resonemang. Och hela projektet som sådant. Att under så lång tid redovisa en vardag liksom inte minst ett arbetande. Dramatikern mitt i sin egen dramatik. Och en äldre mans ibland alldeles ljuvliga beskrivningar av kärleken till sina barn.