Yvonne De Geer
”Är det nåt särskilt med dig?”
Polaris
Bättre sent än aldrig! Journalisten Yvonne De Geer var 87 år när hon bokdebuterade med självbiografin ”Aldrig en av oss”. Bitskt och insiktsfullt skildrar hon sitt liv som adopterad i överklassen. Barnhemsbarnet Ejvor Jonsson, dotter till en ”fallen kvinna”, blev utvald av ett barnlöst, högadligt par på jakt efter ett adoptivbarn när hon temperamentsfullt dunkade en nallebjörn i huvudet på en liten gosse och skrek: ”Min, min!”
Då var det 1931, hon var drygt ett år och blev snabbt omdöpt till Yvonne De Geer. Föräldrarna ansågs excentriska, de levde asketiskt men bodde tjusigt i ett 1700-talshus på Drottningholm, hade mycket tjänstefolk och inflytelserika vänner. När kriget kom blev de glödande antinazister. De älskade sin lilla flicka, men släktingarna påpekade noga att hon inte var en De Geer av blodet, hon kunde aldrig bli en av dem.
I boken tar författaren med oss på en hisnande tidsresa till ett Stockholm med gengasbilar, slumkåkar med utedass och råttor mitt i stan, ransoneringskort, motståndsmöten i paradvåningar och hårda klassgränser. Den adopterade Yvonne De Geer betraktas som en uppkomling i överklassen och en utböling i de lägre klasserna. Hon får jobb som journalistvolontär på Smålands Allehanda och där någonstans slutar boken.
Nu har författaren fyllt 92 år och kommer med uppföljaren ”Är det nåt särskilt med dig?” Här finns härliga anekdoter om livet som kvinnlig journalist i Gävle och så småningom på kvällstidningen Expressen under femtiotalet. Det var hårda bud, men De Geer charmade sig fram. Hon faller handlöst för en trubadur, försöker ta sig av daga när han gör slut, räddas av en stilig, tigande proletär och gifter sig med honom av pur tacksamhet.
Hon vantrivs. Först fjäskar alla för henne men när de inser att hon inte är adlig från födseln blir kommentarerna nedlåtande och lättad begär hon sedermera skilsmässa från den triste men bildsköne karln.
På en klar och driven prosa tecknar Yvonne De Geer ett sammansatt och motsägelsefullt porträtt av föräldrarna och den högadliga uppväxtmiljön, och ett betydligt spydigare av den arbetarklass som hon gifte in sig i.
Intressant och roligt som ett tidsdokument men utanförskapet och klassdiskussionen kunde ha fördjupats ytterligare.