När Maria Fredin började skriva boken "Jag kallades en dum blondin", kom saker hon förträngt upp till ytan och det blev en drabbande skrivprocess.
Stenkyrkabon Maria Fredin hade passerat 70 när hon debuterade med romanen ”96-åringen som skilde sig”, om sin mammas liv i skuggan av den narcissistiska pappan. En vän hörde då av sig och tyckte att hon borde skriva om sig själv, en tanke hon själv aldrig tänkt.
Men så blev det och vid 77 års ålder släpper Maria Fredin nu sin andra bok ”Jag kallades en dum blondin”, med sina egna livserfarenheter som utgångspunkt.
– Jag hade verkligen förträngt dem och trodde att jag inte kom ihåg någonting. Jag blev förvånad själv över hur allting kom tillbaka, som en film, säger hon.
Boken börjar 1961, när huvudpersonen Emilia börjar på läroverket Södra Latin, som fram till dess varit en pojkskola och nu tar emot den första kullen flickor. Hon är en vacker flicka med gammaldags moral, som fått lära sig att ytan är det viktigaste. ”Ingen kan vara så ful som du! Men inte heller så vacker”, säger mamman i boken.
– Emilia levde i fel tid, hon förstod inte den sexuella revolutionen och fritt sex, hon trodde hela tiden att det gällde att göra ett bra jobb. Sex som villkor på jobbet och i skolan ställde hon inte upp på, hon hade sin egen moral, säger Maria Fredin.
Boken skildrar 40 år av Emilias liv och Maria Fredins egna erfarenheter av sexuella trakasserier, utfrysning och ryktesspridning på arbetsplatser som landets största redaktioner, departement och statliga verk.
– Det är så pass verklighetsbaserat att jag har fingerat namnen på alla redaktioner och verk. Personernas namn är också fingerade men det är klart att den som var med på den tiden kommer att känna igen personer.
Maria Fredin är glad över att hon hann skriva sin andra roman. "Jag har tänkt att nu är jag gammal och kommer snart att dö, det här var sista chansen", säger hon.
Maria Fredin är dock noga med att betona att det är en roman.
– Jag ville inte att det skulle vara en självbiografi, jag ville lyfta den litterärt. Jag har försökt skapa en story, med början och slut, man ska undra hur det går för Emilia i boken.
Skrivprocessen var stundom drabbande.
– Jag fick ju perspektiv på alla dessa år som var förträngda, jag såg mönster som jag inte sett innan. Det blev en berättelse av något jag egentligen inte visste fanns.
Även sedan hon satt punkt fortsätter romanen att påverka henne.
– Jag trodde att det skulle bli som med förra boken, någonting utanför mig själv, men den här boken lever kvar i mig. Jag fortsätter att få insikter om den, den pågår fortfarande. Det är mycket märkligt.
Maria Fredin, konstnär och författare.
Hon har försökt att inte känna bitterhet, eller alltför mycket sorg.
– Jag grubblat mycket över huvudpersonen, om hon var en dum blondin, om hon var naiv, men jag kan inte komma fram till något annat än att hon var chanslös. Det som gjordes mot henne gjordes ofta bakom hennes rygg och det kan man ju inte göra något åt, säger Maria Fredin.
För henne, liksom för bokens Emilia, fick det ändå stora konsekvenser.
– Jag fick ingen chans till det yrkesliv jag hade tänkt mig som journalist och som pressekreterare bröts jag ned fullständigt.
Männens förtryck och övertramp är återkommande i såväl Maria Fredins målningar som i nya boken.
Men det blev början på ett nytt liv, som konstnär på Gotland. När hon hade skrivit klart boken insåg Maria Fredin att hon till stor del redan berättat sin historia i sina målningar. Målandet har dock fått stå tillbaka under arbetet med boken.
– Att skriva den här boken har tagit så otroligt mycket energi och energi märker jag blir mer och mer en bristvara med åldern. Nu när boken är klar kan jag tänka mig att ta upp målandet igen. Det har inte gått att både måla och skriva samtidigt, säger Maria Fredin.