En ny bok
Eva Runefelt
Ur tiden
Albert Bonniers förlag
I dessa hotfulla tider är det trösterikt att läsa Eva Runefelts nya diktsamling ”Ur världen”, hennes trettonde bok sedan debuten 1975. Sinnligt och nyskapande granskar hon allt omkring sig med nytvättad blick. Bokens titel är dubbeltydig: ”Ur världen” – som i ha sin härkomst eller som i utpekande av en riktning. Runefelt vrider och vänder på betydelserna och pekar på det oväntade: ”Kommer mörker uppifrån/eller ur jorden?”
Det vilar något mystiskt över Runefelts förmåga till intensiv varseblivning. Hon kopplar samman olika sinnesintryck som en synestetiker. Här får ljuden färg och smakerna hörs. Hon börjar med orden. ”De lever i flock liksom ängsligt.” Alla har sina kroppar, färger och kännetecken. E är ”sämskskinnsgul och sällskapssjuk” medan ”Aaa, sprider sig horisontalt, blått/förmiddagshav om hösten.” Här finns en förundran över att språket kan gå på tvärs mot perceptionens lagar. Då kan det låta så här: ”Jag bär en smak i munnen/av att höra långsamma fordon på håll.” Diktarens blick förvandlar och omtolkar och skapar nya världar.
Samlingen är uppdelad i sex sviter som handlar om sinnlig glädje, om döden, om relationen mellan människa och djur. Här finns några rader om en älskad katt ”Mandelkakan min med bärnstensblick” som sitter i bokhyllan och möter poetens blick i en stund av förundrat samförstånd. Alla föremål och varelser tycks befinna sig på samma nivå. Gränserna är glidande mellan levande och döda, de existerar sida vid sida. Sorgen är en dimmig, stilla trakt där linjen mellan oss och dem vi sörjer har suddats ut. ”Hit kommer inga horisonter, /blicken stöter inget emot.”
Eva Runefelts poetiska universum är en värld där föremål och personer går över i varann, här blir allt till förvandlingar och gränsöverskridanden. Hos henne är tiden ett grundtema. Hon fångar ögonblicken i bilder, hon tänjer på nuet. Tiden är en outsinlig ström, full av fenomen och varseblivningar i ständig förvandling. Hon rör sig i övergångszoner, bland glidande ögonblick. Runefelt flätar en bro mellan livet och döden. ”Att lägga tungan till och höra skrivarens/tvekan/ Kan du återuppstå om jag andas/på det du skrev före döden?”
Eva Runefelts dikt är både lugnande och oroande. Hon skriver fram hela världen, hon dröjer i det oförklarade. Här finns en frizon för det gåtfulla, det sinnliga, det lovsjungande nyupptäckta. Det är stort.