"Barbro före Babben" ges först ut som ljudbok på Storytel, därefter även som fysisk bok.
Har man bra jobbarkompisar kan man ta mig fanken jobba med vad som helst. Det var toppen att träffa alla på Solhem igen och jobbet var betydligt lugnare under lågsäsong.
Ganska snart kom dock problemen med händerna tillbaka. Hur jag än smorde på kvällarna vaknade jag med krumma uttorkade fingrar och när jag rätade ut dem sprack skinnet upp i vecken på fingrarnas insida. Det blödde och sved och till slut blev det ohållbart. Jag sökte upp en hudläkare.
Han undersökte mina sargade händer under tystnad. ”Vad jobbar du med?”
”Diskare på restaurang.”
”Har du haft svinkoppor?”
Jag fick en flashback till när jag var fem sex år och hade hela huvudet fullt med kliande koppor som två sköterskor gnuggat bort med ett starkt medel.
”Ja, sa jag, när jag var liten.”
”Då kan du inte jobba med vatten”, sa doktorn. ”Det hänger ihop.”
Kopplingen verkade långsökt men kunde vara en förklaring till varför jag blivit så uttorkad. Det var bara att ta trappan upp till arbetsförmedlingen igen alltså. Jag kände en viss pessimism.
Jag saknade fortfarande utbildning. De flesta okvalificerade jobben skulle vara städ eller disk. Skulle arbetsförmedlaren ens tro på att jag hade medicinska skäl att tacka nej till dem?
Jag ögnade snabbt igenom annonserna tills blicken tvärstannade.
Skådespelerska. Gotlands Teater söker en kvinnlig skådespelare till sin nya ungdomspjäs. Man skulle ha tidigare erfarenhet och vilja jobba i fri grupp.
Sök till ... och så vidare ... undertecknat: Anders T Peedu.
Babben Larsson var ett namn på de gotländska scenerna innan hon slog igenom nationellt. Bilden från 1993.
Jag visste mycket väl vem Anders T var. Det visste hela stan. Han var en långhårig före detta rocker i murarskjorta, sammetsbrallor och jordskor som hade kommit till ön några år tidigare och bildat en fri teatergrupp, Gotlands Teater. De hade ställt till med ett jäkla liv.
Turisterna möttes en sommar av deras gatuteater på kajen som ifrågasatte om turismen verkligen var lönsam för ön. Tidningarna skrev, politikerna rasade.
Men Anders T hade också dragit igång Folkets Bio och startat ett jättepopulärt musikcafé. Där uppträdde kända proggband och trubadurer från fastlandet tillsammans med lokala artister. Jag satt i publiken hela gymnasietiden och hade gärna uppträtt också men just ingen visste att jag sjöng.
Flera gånger hade jag gått upp på scenen i pausen när det var nedsläckt och sjungit: ”Let it be” medan jag kompade mig själv på piano, som ett slags audition. Tyvärr var det mörkt och mickarna var inte på så det ledde absolut ingenstans.
Jag läste platsannonsen igen och tänkte: Skådisar ... De gör inte för många knop. Slappt och bra. Jag söker!
Babben Larsson på scen, som vi är vana att se henne.
Jag ordnade tid för en intervju och kom dit lätt andfådd, deras lokal låg tre trappor upp. Anders synade mig direkt.
”Har inte jag sett dig på Musikcaféet?”
”Jo, det har du.”
”Du sjunger va?”
Hoppsan, han hade märkt det trots allt.
”Jo, det gör jag.”
”Men har du spelat nån teater tidigare?”
”Naj men ... det är väl bara att ställa sig och sen kör man?”
Så himla bra svar. Härligt respektlöst. Framför allt om man betänker att jag var där för att söka jobb, ett jobb jag så innerligt väl behövde.
Anders blev kanske road av min krassa inställning. Jag fick inte jobbet men väl en av platserna i deras studiecirkel för teaterintresserade ungdomar.
Gotlands Teater var det första sammanhang jag hittat där det var högt i tak på riktigt. Vi teaterelever fick komma till tals, och togs på allvar. Anders hade en tuff jargong men också ett stort hjärta. Han kallade alla vid efternamn och drev ganska skoningslöst med oss men alltid med värme.
Under hösten jobbade vi med en komisk pjäs och det var roligt att se hur allting växte fram.
Efter några månader tog Anders T Peedu ett enskilt snack med mig.
”Du e begåvad Larsson”, sa han på sin breda stockholmska. ”Du borde söka scenskolan.” ”Vad är det?”
”Det är en yrkesskola för skådisar, du borde söka, Larsson.”
”Okej!?”
Jag hade svårt att dölja min förvirring. Det fanns alltså skolor där man blev skådespelare, och dessutom tyckte Anders att jag borde söka dit. Det blev mycket på en gång. ”Oroa dig inte för proven, fortsatte han. Jag hjälper dig.”
”Vilka prov?”
”Monologer, Larsson, monologer. Men jag skickar efter pappren så börjar vi jobba sen. Proven är i maj.”
Babben Larsson har del i ett hus i Gammelgarn.
Inträdesproven bestod av två scener. En valde man själv. För enkelhetens skull tog vi en komisk monolog ur pjäsen vi just jobbat med. Den andra texten måste vara ett av skolans förslag, där tog jag ett vittnesmål från en förintelseöverlevare.
Jag skulle önska att alla som söker scenskolan får jobba med någon som Peedu. Han peppade mig stenhårt.
”Du är begåvad, Larsson, det här är skitbra, dom är idioter om dom inte tar in dig.”
Ingen hade sagt något liknande till mig förut. Jag trodde honom kanske inte helt och hållet men det kändes bra att han var så positiv. Han höjde dock ett varningens finger för juryn.
”Vänta dig inga reaktioner från dom”, sa han. ”Hur kul du än är kommer dom att sitta som stenstoder. Samma med motläsaren, var beredd på att den kommer att läsa innantill med noll inlevelse.”
Min motläsare skulle bara ha en kort replik i början som löd ”Hurra! Bravo! Här kommer han!”. Typ. För att det skulle bli så likt uppspelet som möjligt läste Anders den med zombieliknande entusiasm.
”Hurraaa ... Braaavo …”
Kapitlet publicerat med tillstånd av Storytel och Babben Larsson.