Under de senaste månaderna har journalister, tyckare och folk i största allmänhet förenats i en kollektiv minnesinsats. Det mesta har sagts om året – och decenniet – vi nyss lämnade bakom oss. Erik Lindman Mata är dock inte redo att sätta punkt och glömma gårdagen. Om jämförelsen tillåts: Han kände sig nog lite som en alkoholist på nyårsafton medan nostalgiyran pågick som intensivast.
– Det här att minnas, verkligen ta sig tid att reflektera kring det förgångna, det är något vi borde göra oftare. Inte bara en gång om året eller årtiondet, säger han.
I dagarna debuterar Erik Lindman Mata, född i Venezuela och uppvuxen på Gotland, som poet på Nirstedts förlag. Minnet är också ett centralt tema i samlingen, som fått namnet "Pur".
Han har goda skäl att tänka tillbaka på det som var. För några år sedan – Erik var bosatt i Wien vid tillfället – tog livet en oväntad vändning då hans livskamrat plötsligt rycktes ifrån honom. Boken är ett försök att närma sig hennes död med orden.
– Hon var en skrivande person, väldigt talangfull, men hennes gärning fick ett alldeles för tidigt slut. Jag vill inte att allt det där ska gå förlorat. Lyriken blev för mig att sätt att föra hennes arv vidare.
Hur tar det sig uttryck i boken? Har du inspirerats av hennes stil?
– Hennes ord finns citerade i "Pur". Men jag ser nog upp alldeles för mycket till henne som författare för att försöka mig på något som påminner om hennes texter. Och i likhet med alla skrivande söker jag min egen röst. Arvet tar sig uttryck mer i de svårfångade känslor som samlingen försöker beskriva.
Erik Lindman Mata är aktiv som kulturskribent och översättare, därtill skolad vid prestigefyllda Biskops Arnö författarskola. Han förefaller med andra ord vara skriftställare ända ut i fingerspetsarna. I själva verket rymmer hans konstnärliga bana en rad stickspår. Erik Lindman Mata har lett samtal om film, suttit som ordförande för Region Gotlands konstkommité och pluggat filosofi. Från början skulle han bli tonsättare, vilket ledde till studier vid tonsättarskolan i Visby och Kungl. Musikhögskolan.
Du valde att bearbeta detta stoff med språket, inte musiken. Varför?
– Jag har faktiskt försökt mig på en komposition till hennes minne, men jag körde fast. Det var inte förrän hon gick bort som jag började skriva på allvar. Numera kommer orden lättare för mig än tonerna. Diktsamlingen hann därför före, kanske man kan säga. Men givetvis har litteraturen vissa egenskaper som gifter sig väl med dessa teman. Dikten är bättre än musiken på att gestalta det partikulära i en upplevelse. I mitt fall kretsar det ju kring en specifik människa.
Samtidigt kommer man inte undan att bakgrunden som tonsättare präglat honom som diktare.
– Jag tänker mycket på rytmen och pauserna när jag skriver, tystnaden mellan orden. Det är ett slags tidstänkande som även finns i musiken. Det kan också knytas till tematiken i "Pur": Minnet och hur det påverkas av språket.
Blev skrivandet en form av sorgbearbetning i ditt fall?
– Jag vänder mig lite mot den beskrivningen. Visst, vi har ofta att behov av att "skriva av oss" när vi är deppiga. Men "sorgbearbetning" får det att framstå som en ordnad process med olika steg som man behöver ta sig igenom. När jag miste henne ... det fanns inget ordnat med den upplevelsen. Bara förvirring och smärta. Och det är också det som återspeglas i boken.