Ett av Rene Descartes brev som finns på Institut de France.
Ny bok
Magnus Florin
Descartes dotter
Albert Bonniers Förlag, 2023
Den franske filosofen René Descartes – han med ”jag tänker, alltså finns jag” – står på en kaj i Amsterdam för att invänta en amiralitetsjakt som skall ta honom ut till det svenska örlogsskeppet Nya Fortuna. Med sig har han tre koffertar, en med manuskripten, en med kläderna och en tredje för dottern Francine, som långt tidigare dött vid fem års ålder. Men hon finns där i texten, för Descartes påtagligt närvarande.
Berättelsen beskriver resan till Sverige dit filosofen kallats av drottning Kristina. Ombord finns en stor besättning plus kaptenens fru med vilken Descartes för samtal ute på däck.
Boken är mycket sparsmakat berättad, nästan som en synopsis till ett kammarspel, inte sällan i ettordsmeningar, som gör att det finns många fackmässigt korrekta och detaljerade beskrivningar av skeppet.
Det är en utsökt vacker miniatyr Magnus Florin målar; när man väl är inne i den också ytterst njutbar. Kaptenen men framför allt hans hustru ställer många frågor till Descartes vilka denne kortfattat besvarar. Långa utläggningar lyser med sin frånvaro. Descartes utför också inför en häpen besättning ett antal experiment på däck för att bevisa sina teser.
Magnus Florins böcker är sällan långa och emellanåt svåra att genremässigt bestämma. Det gäller också hans nya bok, skriver GT:s recensent Håkan Anderson.
Jag antecknade de sidor som jag tyckte handlade om Descartes filosofi och läste dem sedan i en följd. Tidigare försök som började med gymnasiets filosofiundervisning har gett mig tämligen dunkla kunskaper om hans filosofi, men här framträder den franske filosofens teser i ny och förståelig gestalt; ett pedagogiskt mästerstycke av Magnus Florin.
Dock tycks kaptenshustruns mest brännande och ständiga fråga, hur förbindelsen mellan kropp och själ ser ut, förbli obesvarad.
Descartes berättar under kvällarna i sin hytt för Francine vad som hänt under dagen och försöker besvara hennes naiva frågor, men lyssnar man noga på hans svar så finner man i dem en vacker filosofi uttryckt i termer som inte alls tycks filosofiska.
På den försupne skeppsprästens påstående ”Gud är Gud, det räcker för mig!” svarar Descartes:
Men ordet Gud är inte Gud, ordet är bara sina bokstäver. Vi ser inte facklan, vi bara mottar synintrycket av facklan. Vi hör inte klockan klämta, vi mottar bara ljudintrycket från klockan som klämtar. Jag kittlar ett barn med en fjäder, barnet skrattar men barnets upplevelse av fjäderns kittlande liknar inte fjädern. Orden liknar inte sakerna. Gud är inte Gud.
Det finns i texten sådana stillsamma, kortfattade avsnitt som man gärna stannar vid och läser både en och två gånger vilket bidrar till att man läser berättelsen så långsamt att det känns som om den i stället för de 123 glestextade sidorna är mångdubbelt längre.
Exaktheten är en av dygderna i boken, tycker Håkan Anderson, som menar att de ingående beskrivningarna av resan från Amsterdam till Stockholm är som "klipp ur en pålitlig marin handbok från 1600-talet".
Läsaren blir hela tiden underrättad exakt om var skeppet befinner sig under den månadslånga resan med angivande av fyrar och uddar och rev. Exaktheten är en av dygderna i boken. Vid Falsterbonäset säger rorsmannen: Strax invid oss är bottnen full med farliga klackar av sand och sten. Som klipp ur en pålitlig marin handbok från 1600-talet.
Descartes dotter är en litterär pärla som porlar stillsamt inom en och kommer att läsas om flera gånger. Där finns säkert många fler insikter att hämta.