Giacomo Puccini (1858-1924) visste vad han pratade om när han skildrade fattiga konstnärer. I början levde han själv på svältgränsen, men så småningom blev han rik och berömd.
Puccini ingick i det sena artonhundratalets verismoskola – han skildrade samtiden som den var. ”Jag vill skriva musik om det lilla livet, så länge det är äkta och fyllt av lidelse och mänsklighet och rör vid ens hjärta”, sa han.
Puccini var en mästare på att blanda arior, dialog, handling och orkestrering till ett fullödigt allkonstverk.
Med inspiration från sin egen tid som fattig student skildrar han kärleksfullt och inkännande några unga drömmares bohemiska liv i artonhundratalets Paris. Men den tidlösa historien skulle kunna utspelas var som helst och i den här föreställningen har regissören José Cura förflyttat ”La Bohème” till ett fiktivt Stockholm i slutet av artonhundratalet, inspirerad av Edvard Munchs målningar, Hans Jaegers skildring av Kristianiabohemerna och August Strindbergs ”Röda rummet”.
Författaren Rodolfo blir Strindberg, målaren Marcello blir Edvard Munch, filosofen Colline blir Kierkegaard, tonsättaren Schaunard blir Edvard Grieg och Musetta blir hans väninna Tulla Larsen.
Mimi är den enda som har fått behålla sitt ursprungliga namn. Hon är den bortvända, änglalika varelsen från Munchs ”Två människor” som stiger in i handlingen för att få de andra att inse att kärleken är det viktigaste här i livet.
Berättelsen om de unga, svältande konstnärernas trotsiga livsglädje, trassliga kärlekshistorier och chockartade möten med sjukdom och död är dock desamma som i originaluppsättningen och den underbara musiken flödar lika ljuvligt som alltid – på italienska, trots den svenska miljön.
Stämningen i ”La Bohème” är både drömmande, nostalgisk och livsbejakande, men här tolkas även de febriga svängningarna mellan förträngning och insikt i kontakten med sjukdom och död.
Mimis och Rodolfos kärlek flammar stark och trotsar döden, men till sist handlar det om något så svårt och så enkelt som att våga hålla en hand som kallnat och ändå bevara tron på livet.
Den vackra musiken går rakt in i hjärtat. Håll koll på några av glansnumren: ”Så kall ni är om handen”, ”Man kallar mig Mimi” och kärleksparets duett ”O ljuvliga flicka i månskenet” i första akten och i den andra Musettas berömda valsaria, i den tredje Mimis avsked ”Farväl då morgonrodnad” och Marcellos och Rodolfos duett i den fjärde akten.
I den här kritikerrosade uppsättningen av ”La Bohème” sjunger ryska sopranen Yana Kleyn sin paradroll Mimi, Sanna Gibbs gör Musetta/Tulla Larsen, Daniel Johansson är Rodolfo/Strindberg och Linus Börjesson kreerar rollen som Marcello/Edvard Munch.
Daniele Callegari är dirigent och för regin står världsberömde tenoren, dirigenten och nu även regissören José Cura.