Under sommaren 2015 ställde Visby tonsättarcentrum med flera ut ett antal ljudkonstverk på ön, från Helgumannen i norr till Körsbärsgården i söder. Som GT skrivit tidigare blev projektet det i särklass mest välbesökta kulturarrangemanget där Statens Musikverk satsade pengar 2015. En fortsättning var självklar, enligt Sten Melin, projektansvarig på Visby tonsättarcentrum.
När ljudkonstprojektet återvänder 2017 gör den det i en mer koncentrerad tematisk tappning. Samtliga utvalda platser har en gång i tiden använts i militära syften.
– Som Europa ser ut i dag, med dess tilltagande militarisering, känns det ytterst aktuellt. Särskilt här på Gotland med vårt strategiskt viktiga läge i Östersjön, säger Sten Melin.
De tilltänkta platserna är Tingstäde fästning, Gotlands försvarsmuseum, det fornminnesklassade stridsvärnet söder om Kronvalls fiskeläge längs Ekstakusten, och slutligen bunkern nedanför Botaniska trädgården i Visby.
Där kommer ett verk av den New York-baserade kompositören och artisten J G Thirlwell att höras, är det tänkt. Men det dröjer ännu ett tag innan han och de andra konstnärerna kommer till ön för att lära känna sina installationsplatser.
– Den roll som Gotland fått i försvarsdiskussionen är ju helt främmande för honom. Han vet bara att han ska göra en installation i ett ”foxhole”. Det finns en kulturskillnad där som jag tror kan bli spännande, säger Sten Melin.
Av projektets sex konstnärer är enbart två från Sverige: Erik Bünger och Åke Hodell (1919-2000). Den sistnämndes bidrag är det enda som inte tagits fram specifikt för sin plats. Detta blir också första gången Guteljaudkarte presenterar ett verk av en ”klassisk” ljudkonstnär, så att säga.
Åke Hodell, som var stridspilot i unga år, är kanske mest känd för ”General Bussig” och ”Mr Smith in Rhodesia” – suggestiva kompositioner från 60- och 70-talet där krigets, militarismens och förtryckets mekanismer blottläggs genom långa upprepningar av ljud och enkla fraser. Ett brutalt politiskt budskap, typiskt för sin tid.
Men nu lever vi i en annan tid, konstaterar Sten Melin.
– Av de yngre konstnärerna förväntar jag mig något mer än k-pist-ljud och stöveltramp. När man ser ett stridsvärn måste man förhålla sig till bilden av det. Numera känns en bunker som ett museiföremål – förlegad, lite fånig och symbolisk för något. Arkitekturen kan vara vacker, men syftet är ändå att döda. Det finns så mycket att utforska inom det här temat, säger han.