Eric har, när den här intervjun görs, tagit några semesterdagar från halvtidsjobbet i Stockholm för att skriva nya låtar i stugan i Lojsta.
Piano och gitarr, en portastudio, en katt och en kanna kaffe, sprakande vedkamin, självvald ensamhet, så mycket bättre blir det inte.
– Jag uppskattar mer och mer att vara för mig själv, att kunna lämna Stockholm några dagar och komma hit, jag ser det som belöning för allt slit, säger han.
Första oktober släpptes gotlänningens andra soloskiva på svenska, ”Hej då”. Han kallar det ett separationsalbum.
Ord och stämningar hämtade ur en krackelerande relation, Eric och hans ex bodde fortfarande samman när sångerna skrevs.
Men för den skull var inte musiken tung. Ringande gitarrer, dist, en lekfull ljudbild med rocken i botten
Lovorden blev många. Sällan, kanske aldrig, har en gotländsk artist fått så fin kritik för ett album.
På många håll i stora tidningar blev betyget fyra av fem.
Tyngst av allt väger, i Palmqwists värld, Jan Gradvalls recension i Dagens Industri där Eric som textförfattare jämförs med John Holm och Olle Ljungström.
– Bara det att han plockade upp den över huvud taget betyder mycket, och att han sedan gav den en fyra, det är rätt tungt, säger Eric.
När märkte du själv att albumet hade något extra?
– Det märkte jag redan när vi spelade in i studion, men samtidigt har jag kanske inte märkt det än. Var det Bowie som fick frågan ”vilken är din bästa låt?”, ”Den har jag inte skrivit än” svarade han, lite så är det, jag är på gång med det nya nu.
Vi ska ta oss dit, till det som kommer, men ännu stanna en stund i ”Hej då”. Den skrevs i ett kaos, spelades in med helt band under en vecka och mixades veckan därpå. Snabba ryck.
Detta till skillnad mot fjolårets ”En halv gris kan inte gå” där han skärskådade ett pågående och nu lämnat missbruk, spelade praktiskt taget allting själv och verkligen gav låtar och produktion tid.
Eric har gjort det mesta själv, så är det när han driver eget bolag, Ella-Ruth Institutet.
Först trycktes 300 rosa vinyler upp, de gick som smör och Eric hade personlig kontakt med alla köpare.
– Det har varit väldigt fint, jag har fått en ny publik sedan jag började sjunga på svenska, säger han.
När vi träffas har han nyligen fått en andra upplaga, nu med svart vinyl. När han öppnade kartongerna fick han en överraskning.
Plattan hade fått innerpåsar från ett tyskt lökrockband med bilder av halvfeta boldheads som gav fingret.
– Så det var bara att skicka tillbaka, nu har jag fått nya sleves och ska plocka in en platta i varje påse. Som sagt, mycket jobb när man gör det själv men det är så jag vill ha det.
Eric har tagit sig tillbaka till livet, fem år som nykter och relationen med exet fungerar gott.
Han arbetar halvtid på ett särskilt boende, tacksamt i coronatider, och ägnar all annan tid åt dottern Ruth och att skriva musik, till andra artister och till sig själv.
I Lojsta sitter han med sitt mäktiga hur-ser-du-ut-egentligen?-skägg och mejslar ut sånger till sin tredje soloplatta, också den blir en tung temaskiva. Vilket håller han ännu för sig själv.
– Men det finns ju en hel del mörkar att vältra sig i eller hur? skrattar han.
Vad det blir av det vet han inte. Helt band? Lo-fi? Allt ligger i framtiden.
Men han vet att han med det svenska språket har hittat hem till sig själv.