Mattias Alkberg kom till Gotland första gången som Bergmanstipendiat 2014 och mötet med Gotland och Fårö, gjorde starkt intryck på Luleåbon.
– Ja, verkligen. Jag var helt förvånad första gången jag var där, att det var som det var, säger Alkberg och beskriver det som att vara utomlands fast alla pratar svenska.
Kanske är detta också anledningen till att ”Personer”, albumet som han påbörjade under vistelsen på Fårö, låter så annorlunda mot det han gjort både innan och efter.
Sedan dess har Mattias Alkberg återvänt. 2015 smygöppnade han Gotland art week med en sin första spelning här någonsin. På författarcentrum på Klinten skrev han klart sin sjunde diktsamling ”Ön” som kom ut förra hösten och som han också läste ur på Almedalsbiblioteket under fjolårets kulturnatt.
När han i kväll äntrar Rockklubbens scen på Wisby hof, är det som musiker omgiven av sitt band.
– Jag är jättenöjd med bandet. Vi kör en dryg timme med låtar från nästan alla soloskivor, inte den första, säger Mattias Alkberg, som känner sig förvånansvärt pigg, trots att han befinner sig mitt uppe i en två månader lång Sverigeturné.
Han kommer i olika skepnader, kan tyckas. Ena gången solo med sina dikter och en akustisk gitarr, nästa gång med fullt band till en krogscen. Men om publiken skiftar där efter, eller är den samma, är inget som Mattias Alkberg funderar över.
– Jag tänker mer på att inte göra bort mig. Jag brukar tänka att alla är exakt likadana som jag, annars tycker jag att jag är oärlig i mitt uppsåt; om jag tänker att en sorts människor läser böckerna och en sorts människor lyssnar på skivorna.
I september släpptes ”Åtminstone artificiell intelligens”, årets andra album av Alkberg, totalt hans 27:e i eget namn eller med The Bear Quartet. Som alltid var skivsläppet förenat med viss vånda.
– Det känns jättebra fram tills de släpps, då känns det alltid lite sorgset, då är de inte ens egna längre, då är de andras. Innan är de bara mina egna, sen måste de leva genom andras reaktioner. Det är helt rimligt tycker jag, men det känns lite konstigt, säger Mattias Alkberg.
1992 släppte The Bear Quartet sitt första album och samma år kom Alkbergs första diktsamling ”Separerade ägg”. Sedan dess har det blivit en bok eller skiva varje år, ibland både och. Men att han skulle vara en ovanligt produktiv person håller Mattias Alkberg inte riktigt med om.
– Jag vet inte, jag får frågan ofta. Om omvärlden såg annorlunda ut kunde jag göra flera skivor om året, men det går ju inte har jag märkt.
Han började spela i band som tioåring och sedan dess har det inte funnits några andra alternativ för Mattias Alkberg.
– Det var helt som att hitta hem, säger han och minns hur sårad han blev när andra valde bort musiken.
– Folk som slutade spela för att göra annat – läsa till lärare, jag förstod verkligen inte det. Jag kunde inte ta in det, för mig var det helt obegripligt.
Samtidigt har Mattias Alkberg känt att det varit en nåd att han fått ägna sig åt just musiken.
– Ja, gud ja, varenda gång jag har betalt en hyra i tid tänker jag på det. Det är ett enormt privilegium och det är jag oändligt glad för, säger han och nämner sin tacksamhet över a-kassa och socialbidrag som i perioder hjälpt honom att hålla i musiken.
– Jag har till och med skrivit en låt om det, ”Fri vilja och press” där jag tackar socialförvaltningen.
Nu är den ekonomiska situationen mindre ansträngd. I oktober fick Mattias Alkberg Konstnärsnämndens långtidsstipendium, som innebär 1,3 miljoner kronor fördelade över tio år.
– Det är helt enormt, säger Mattias Alkberg, som önskar att folk i allmänhet kunde få ägna sig mer åt kultur.
Själv stiger han upp på morgonen och sätter sig och spelar gitarr. Ibland kommer en låt, ibland inte, men oftast. Till skillnad från dikterna, kommer låttexterna av sig själva.
– Det är jättemycket inspiration. Jag tycker att inspiration är lite underskattat, nu ska det bara vara hantverk, det blir så mekaniskt. Jag skulle säga att det är 90 procent inspiration och 10 procent svett, säger Alkberg.
Nya idéer, att göra något som han inte tidigare har gjort, är det Mattias Alkberg tycker är allra roligast, men att uttrycka sig är också ett sätt att hantera livet och omvärlden.
– Jag är intresserad av att förstå världen och för att göra det måste jag skriva ner den, bena upp. Så stammar jag, mycket mera förr, och har kanske haft lite svårt att uttrycka mig.
Att vara politisk är inget han själv har valt, han berättar bara om vad han ser, menar Alkberg.
– Jag är väl en politisk människa. Det bästa vore väl om jag slapp vara det, jag önskar att världen vore lite bättre, säger han och får i samma sekund en idé om att göra en låt om något bra, som barnbidrag, men kommer sedan på att han redan har gjort det.
Trots rollen som den ständige rebellen, har Mattias Alkberg på senare år tagit steget in i finkulturens salonger. Han har medvetet sökt sig dit eftersom han är så trött på popvärldens smala fåra.
– Den spaning jag har gjort, är att det är så himla mycket högre i tak i kulturvärlden än i popvärlden, säger Mattias Alkberg och fortsätter:
– Det är nästan oändligt mycket högre i tak, mycket mer onervöst där. Det har kanske att göra med att popmusik ses som ungdomsmusik och ska vara okomplicerad. Men det finns inget okomplicerat, allt är mångfacetterat.
Dessutom är han för gammal för popvärlden.
– Jag är nästan 50 år och kan inte göra anspråk på att göra ungdomskultur, jag har ingen rätt att göra det.
Förutom att ”kroppen ruttnar bort”, har Mattias Alkberg inget emot att bli äldre.
Mycket är han glad att kunna lämna bakom sig, samtidigt som han är livrädd för att bli bekväm och stagnera.
– Jag vill ju framåt, konstnärligt, inte vara en sån som bara minns eller aldrig vill problematisera.
Medan betraktaren, lyssnaren eller läsaren, kan uppleva hans mångsidighet och skiftningar, tycker Mattias Alkberg att han är ungefär likadan hela tiden.
– Jag tycker att det är samma gnäll jämt, samma slags oro, samma slags tankar.
Men att försöka vara någon annan eller anpassa sig efter publiken, har aldrig varit aktuellt för Mattias Alkberg.
– Det handlar inte om att vara någon i andras ögon. Bara att orka se sig själv i spegeln en sekund, räcker för mig.