Allan Nilsson, som avled i tisdags kväll, gjorde sitt sista offentliga framträdande i publiken på hyllningskonserten ”En kväll för Josefin” i mars förra året.
Han fick då en varm och innerlig applåd av den tusenhövdade publiken, älskad som hans ordkonst var av ett helt folk.
Under alla år har Marie sett upp till honom, säger hon. Inte minst under uppväxten:
– Det var magi kring musiken i vårt hem. Men jag började spela klassiskt på flygeln, jag vågade inte tänka på att stå på scen, inte med en pappa som var revykung, berättar hon.
Marie Nilsson Lind är tagen efter pappa Allans död, även om den inte kom oväntat. Han hade varit skör en längre tid, till slut var det covid-19 som besegrade honom.
Hon tog in hans frånfälle genom att under kvällen och natten hemma i Lummelunda lyssna på några av de skivor han köpte hem, vilka ofta spelades på Alvare gård i När.
– Ella Fitzgeralds "Live in Berlin", jag och Josa lyssnade enormt mycket på den. Och Jan Johansson, Hasse och Tage och Ravels ”Bolero”. Ett sätt att hedra hans minne, säger hon.
För minnen har hon. Många. Av hans musik och poem förstås, hans sätt att ta in stora världen i det lilla, om vardagen och konsten att leva.
– Jag ser det i begravningsannonser, ofta är det hans texter som citeras, jag blir så stolt varje gång, säger hon.
Men det finns även andra starka minnen: Hur hon följde med sin pappa runt i bygden julen 1972 och bad folk skriva på "USA ut ur Vietnam"-upprop. Detta sedan statsminister Olof Palme hårt kritiserat bombningarna av Hanoi.
Allan var aktiv i Centerpartiet men argumenterade ändå för socialdemokraten Palme:
– För honom handlade det inte om partipolitik utan mänsklighet och jag minns hur vi sedan for på midnattmässa i Lau kyrka och bad för barnen i Vietnam…det är ett så starkt minne.
Det som började med att Marie, Josefin och yngsta systern Hanna sjöng och spelade vid flygeln hemma, mynnade så småningom ut i gruppen Ainbusk Singers.
Ibland rynkade han lite på pannan åt tjejernas ämnesval.
– Han skrev i Karl-Gerhards och Hasse och Tages anda, vi skrev cabareter om könsroller och när jag sedan började göra ”clownen”, det förstod han inte alls! skrattar hon.
Men, säger hon, supporten var ändå enorm från såväl Allan som mamma Doris (avliden 2018).
Men hur det än var, för de hade kontroverser och Marie har i "Josas bok" skildrat tillkortakommanden och brister, så avgudade hon sin far.
– Det gjorde vi alla syskon. Och många andra verkar också ha gjort det. Det kom så mycket kärlek och varma ord när jag ringde runt och berättade att han gått ur tiden, säger Marie Nilsson Lind.