Att ställa upp på den här intervjun kan, relativt sett, vara bland det jobbigaste Anna Sundström varit med om. En massa frågor om varför och hur, vad vill du? Hur tänker du? Vart ska du?
– Nja, säger hon och drar på svaret. Att stå längst fram inför en publik, det är inte det som varit drivkraften för det här. Och att nu behöva prata om musiken...
Så att vi träffas nu, det känns sådär, alltså?
– Ja, skrattar hon. Lite jobbigt är det allt. Och att kalla mig för mitt rätta namn på skivan, det var helt uteslutet!
Mirny Mine är en tidigare diamantgruva i Sibirien, numera förvandlat till ett stort gapande hål sedan brytningen lagts ned.
Hon hittade gruvan bland böckerna på biblioteket där hon idogt letade namn till sitt projekt som också stämde in på henne som person.
För när hon skrev låtarna på skivan ”The Other Part” var hon just ett gapande hål, säger hon.
– Det var en tung period i livet, jag var mitt i en svajig livsbubbla, kan man säga, ett vakuum där jag av olika skäl inte alls mådde bra.
I samma period arbetade hon med en fotografisk utsmyckning av Psykiatriska kliniken i Visby och kom därför i än närmre kontakt med den psykiska ohälsan.
Det, liksom det karga gotländska landskapet, kan anas i låtarna ljudbild.
Anna är en 37-årig Visbytjej som är uppvuxen med punk och -60- och 70-talsrock i en konstnärlig familj, en av bröderna heter Isak och är musiker (Pascal, Skriet, I.B. Sundström) och själv livnär hon sig som frilansfotograf.
Fotografi var tidigare hennes främsta konstnärliga uttryck, men sedan det nu blivit hennes levebröd behövde hon en annan ventil för sitt skapande. Och så smög sig musiken så sakteliga på.
I sitt kök mejslade hon fram de första konturerna. Sedan köpte hon en enkel hemmastudio och en elgitarr, lånade ihop golvpukor, synth och bas, en saxofon hade hon sedan hon börjat lira som tioåring.
– Man kan säga att jag gått och processat mitt musikaliska uttryck, på hösten för tre år sedan hittade jag min röst och min ljudbild.
Hon har inspirerats av monotona och statiska mantran, ett måste för hennes eget själsliga tillstånd vid den tiden, säger hon.
En låt finns redan på Spotify, ”Dream”. När jag första gången hörde den drog jag omedelbara paralleller till David Bowies låt ”Warszawa” från skivan ”Low”. Mörkt, drömskt, repetitivt, stämningsskapande.
I annan media har hon jämförts med Anna von Hausswolff och Lana Del Ray.
Grunderna är lagda i Edward och Maria Forslunds studio i Väskinde, West India Studios kallad. Resten är pålagt i hennes kök, åter detta kök, alltså.
När hon till slut fick vinylen i handen, utgiven på Novoton Records, var både glädje och lättnad i svang. Glädje för att faktiskt ha spelat in en skiva, lättnad för att processen äntligen var över.
– Man blir lätt trött på låtarna efter hand. Nu får de som lyssnar ta över dem.
Jag frågar om hon är artist nu och hon drar på svaret. Nja.För det var just det där med att fronta inför publik.
– Det ska för all del bli roligt att spela live, men det är också delade känslor. Jag spelade en del i band i tonåren men kände att det inte riktigt var min grej, säger hon.
Enklare då att dra i land projekt på egen hand.
Nu har hon för all del medmusiker på skivan och kommer så att ha även live, men det är hon som bestämmer, det är hennes låtar, hennes dova färg, toner och texter.
Lär man känna dig genom det här albumet?
– Delvis. Åtminstone som den jag var då, när jag var omgiven av ganska mycket mörker. Men det är ingen självbiografisk dagbok.
Skivan ”The Other Part” ges ut digitalt och på vinyl nästa fredag, 16 november.