Vi på GT-kulturen tycker om att göra anspråk på kultutövare som har medvind. Refused, Emil Jensen, Theodor Kallifatides – listan över fastlänningar som på lösa grunder utsetts till gotlänningar på dessa sidor kan göras lång.
Psykrock-kvartetten MaidaVale är egentligen inte ett gotländskt band. Varken Matilda Roth, Sofia Ström, Johanna Hansson eller Linn Johannesson föddes på ön, men de fann varandra på folkans tvååriga pop- och rocklinje Ella i Fårösund.
När GT får sångaren Matilda Roth på tråden har det gått ungefär en vecka sedan hon och andra fick nys om nomineringen i P3-Guldkategorin årets rock/metall.
– Det kom som en ... överraskning, säger hon lakoniskt.
Den nominerade plattan ”Madness is too pure” släpptes i mars, och liksom på debutskivan ”Tales from the wicked west” från 2016 rör det sig om tung och bluesig rock med tydliga 60- och 70-talsinfluenser.
Förstlingsverket fick ett fint mottagande i pressen när det begav sig, men det var ingenting jämfört med den hyllningskör som kunde höras tidigare i år.
”Madness is too pure är en skiva som visar hur ett band på kort tid går från mycket bra till genialt”, skrev till exempel en recensent i hårdrocksmagasinet Slavestate.
Ordet – genial – används återkommande i recensionerna. Är ni genier?
– Ha ha, nej inte alls. Vi tycker bara om att göra musik som är bra, och som är kul att spela live, säger Matilda Roth.
Samtidigt är det kanske inte så konstigt att andra skivan fick ett helt annat genomslag än första.
– Förra plattan växte fram under en ganska lång tid, och blev en sorts summering av det vi gjort dittills. En typisk debut, skulle jag säga. ”Madness is too pure” kom till under betydligt kortare tid – den skrevs på några månader bara – men nu hade vi en tydligare bild av vad ville göra. Hela processen blev därför mer fokuserad och ordnad än förra gången. Vår producent, Jari Haapalainen, förtjänar mycket av den credden.
Ordet genial får kvartetten alltså leva med. Ett annat sådant ord är ”retro”, som används gång på gång när MaidaVale ska beskrivas i media.
– Vi är nog lite kluvna till det där. Vi vill ju inte att det ska framstå som att vi gör något som någon annan redan gjort, att vi bara härmas. Å andra sidan låter det som brukar kallas ”retromusik” så jäkla bra, säger sångaren.
Hon lärde alltså känna de andra i bandet under tiden som Ella-elev på Gotlands folkhögskola.
Att en gruppering som bildas under sådana omständigheter håller ihop så länge efter utbildningens slut hör nog till ovanligheterna.
– Det var en ren lyckträff att vi möttes i Fårösund. Ingen av oss hade band därifrån vi kom, och så plötsligt kom vi i kontakt med andra som hade samma vision, smak och plan. Vi blev mycket tajta på kort tid. Dessutom funkade vi väldigt bra tillsammans spelmässigt.
Kan utbildningen på ön ta åt sig lite av den äran? frågar jag ledande, med Gotlandsstämpeln i högsta hugg.
– Jo visst. Det var en bra grund att stå på. Den var bred, så vi fick prova det mesta.
I GT räcker Matilda Roths ”Jo visst” gott och väl för en utfästelse: Från och med nu är MaidaVale att betrakta som ett gotländskt band.
P3 Guld-galan äger rum 19 januari och leds av Tina Mehrafzoon och Marcus Berggren. I fjol nominerades gotländska Pink Milk i samma kategori. Den gången gick dock priset till Johnossi för ”Blood Jungle”.