Hotel Rivals konsertlokal vid Mariatorget var fullsatt i samband med releasen av Marie Nilsson Linds "Josas bok – min berättelse" på måndagskvällen.
Det är en mission som nu är i stort sett färdig; att sprida lillasyster Josefins röst och artisteri, att allt hon tvingades gå igenom inte skulle vara helt förgäves.
Och trots tunga stycken som lästes ur den berättelse som är såväl Josefins som Maries egen bestod måndagens konsert till alla delar av värme och kärlek.
Senaste – nej, sista – gången det fulltaliga Ainbusk stod på scen tillsammans var i ett köpcentrum i Haninge i augusti 2008.
Det var en sargad kvartett, tärd av turnerande, självkritik och de tuffa år som deras Josefin gått igenom under en destruktiv relation på 90-talet.
Nu stod de där igen, de tre fjärdedelar som finns kvar i livet som vi känner det, de musicerade tillsammans igen, Marie, Annelie Roswall och Bittis Jakobsson.
Det har kostat tårar under repetionerna, på scen brann de igen med sin gemensamma historia som bränsle.
Att höra Marie sjunga inledningen till avslutningsnumret "Älska mig", det som Josefin tidigare alltid gjorde, höra Annelie och Bittis fylla i och se Benny Andersson, mentorn och vännen, vid flygeln var inget annat än musikhistoria.
Det var också annan historia som skrevs – och skrivs på söndag då föreställningen kommer till Visby, då dock utan Benny på scen: Kanske var det här sista gången (det som är kvar av) Ainbusk sågs och ses uppträda.
Ett i så fall lika vemodigt som vackert avslut på en skinande saga om än med kanter av sorg.
Det var en kväll som pendlade mellan glädjen och sorgen, mellan allvaret och skrattet, den var som en gestaltning av tillvaron själv, där livet och döden är förutsättningarna för varandra.
I kvällens fartigaste låt "Kom så far vi härifrån" klappade publiken takten när Annelie, Bittis och Lee Gotvik blåste på och under läsningar ur "Josas bok" var den knäpptyst i salongen.
Författaren Felicia Feldt, skådespelaren Björn Kjellman (Adam i filmen "Adam och Eva") och radiorösten Stina Wollter läste gripande stycken om den rädsla, nedbrutenhet, förtvivlan och isande skräck Josefin under perioder tvingades genomleva.
Babben Larsson berättade med det allvar som bara bra humor kan innehålla om deras gemensamma förflutna på Gotland, om bondbrudarna som lärt sig hur man sår och skördar det som står till buds.
Som ett slags tecken stod solen högt över Stockholm på måndagen, fåglarna sjöng, tempen närmade sig tio.
Som om hela tillvaron sade: Det är dags nu, framtiden är här. Tiden går inte, den kommer.
Journalisten Hanna Hellquist intervjuade från scenen och Marie sade:
– Jag tror faktiskt jag kan gå vidare nu, med erövrad livslust.
Anna-Carin Stenholm Pihl, producent för tv-dokumentären "Josefin Nilsson – Älska mig för den jag är" vilken satte allt i rullning med sommarprat, bok och nyutgiven samlingsskiva, var rörd.
– Det här är en på alla sätt historisk kväll, helt fantastiskt. Jag är så glad att det här kunde bli av.
Benny Andersson sade när allting var över, det som alla förmodligen tänkte:
– Det var mäktigt, det var det. Synd bara att inte Josa fick vara med om det här, det hade hon tyckt om.
Marie Nilsson Lind hade Mina Drömmars Band och Lee Gotvik med sig på scen, Lee som vuxit in i rollen som scenartist, och där fanns hennes älskade Mangen, Magnus Lind, med sitt dragspel.
Hon satt där med framtiden, hon har alltjämt Benny vid sin sida, hon har sin systers kraft och minnen i sig.
Det såg ut som hon var glad, såg ut som hon var lättad, såg ut som hon var rörd, tagen och stolt.
Ja, stolt.