Min telefonintervju med Anders Wallner kommer av sig inom loppet av minuter. Vi har konstaterat att han är uppvuxen i Väskinde och Visby, bosatt i Göteborg sedan en tid och att han har ett förflutet i det gotländska indierockbandet The Upallnights när ett gällt skrik skär genom telefonlinjen.
– Förlåt, jag är ensam hemma med sjukt barn, säger Anders Wallner och ursäktar sig ett ögonblick.
– Jag ska bara prata med en kille om mammas och pappas musik. Vill du ha roboten? hör jag avlägset i luren.
En scen ur den typiska småbarnsförälderns vardag. I vanliga fall hade den knappast letat sig in i tidningen. Men om det inte vore för sonen – Bodi heter han – hade Anders Wallner förmodligen inte hittat tillbaka till musiken. Samtliga låtar på ep:n som han och hustrun Ebba Carlén nu ger ut kom till när de väntade Bodi.
– Det var sommaren 2017. Ebba hade gått över tiden. Vi satt tillsammans och väntade dagarna i ända, instängda i ett rum med all den oro och förväntan det innebär att snart bli föräldrar. Vi behövde något som fick tiden att gå, och som dämpade nervositeten. Därför började vi fantisera om vår framtid som familj, hur vi gick längs en vacker strand och hur vår son lekte i vattenbrynet. Det blev en sorts målbild, berättar Anders Wallner efter att Bodi lugnats med sin favoritleksak.
Musiken som uppstod under denna existentiella övergångsperiod kan beskrivas som instrumentell surfambient med inslag av soft jazz. Mindre tillkrånglat: Det låter som hissmusik. Ja, Anders Wallner använder faktiskt det ordet, vilket sällan har en smickrande innebörd.
– Melodierna är repetitiva och malande. Tanken är att ep:n ska kunna gå på repeat hur länge som helst utan att man tänker så mycket på det. Det är terapeutisk musik, antar jag.
Till skillnad från vissa andra surfrockare – The Beach Boys minus Dennis Wilson är ett klassiskt exempel – vet Anders Wallner hur det känns att rida på en våg. Gotlands stränder kan förstås inte mäta sig med Kaliforniens, och ungdomsårens heldagar i Visby hamn blev därefter. Redan då handlade det om att få tiden att gå medan stiltjen hade världen i sitt kvävande grepp.
– Vi brukade surfa i svallvågorna efter Gotlandsfärjan på den tiden. Man fick passa på, för sen dröjde det många timmar innan det var dags för nästa färja och man fick en chans till, minns Anders Wallner.
Låtarna på Stiltjes debutsläpp har funnits utspridda lite här och var på nätet ett bra tag, men det är alltså först nu de samlats och fått en ordentlig release.
– Vi har haft kontakt med en surfregissör från Australien som skulle vilja använda vår musik till ett projekt. Jag kan inte berätta mycket mer än så i dagsläget, men något är på g och därför kände vi att det var det hög tid att ta tag i det här nu.
Mjo. Nästan tre år har ju gått sedan ni gjorde den här musiken. Hur har ni fördrivit tiden?
– Sedan dess har vi vabbat. Konstant. Det är väl egentligen först nu som barnchocken lagt sig och vi kan börja tänka på framtiden igen. Nu siktar vi på ett fullängdsalbum 2021.
Anders Wallner har pratat klart med farbrorn från Gotland om "mammas och pappas musik". Vård av tre skrikande barn väntar (grannen passade på att lämna av sina). Denna sena fredagseftermiddag i februari ter sig förmodligen målbilden från sommaren 2017 avlägsen: En man och en kvinna på stranden; barnet som leker fridfullt i vattenbrynet.