Många höjde nog på ögonbrynen när Kulturnytt nyligen rapporterade att återväxten är anmärkningsvärt dålig i Visby stifts ungdomskörer. Ja, sämst i landet rentav: Sedan 2002 har man backat från 38 till 9 aktiva körsångare i åldern 15–25, uppgavs det. Minskningen rimmar dåligt med självbilden att ön skulle vara den körtätaste platsen i landet.
Enligt Anne Dungner, musikkonsulent i Visby stift, är de nattsvarta siffrorna korrekta, men missvisande för läget så som det ser ut här och nu.
– Rapporten avser 2017. Domkyrkans ungdomsgospelkör, som drogs igång igen efter ett uppehåll där i krokarna någonstans, syns därför inte i statistiken. Sedan har vi ju gosskören, som är en växande verksamhet – men de tillhör inte kyrkan, och räknas därför inte med i det här sammanhanget. Samma gäller Kulturskolan, säger hon.
Enligt Anne Dungner finns det uppskattningsvis 40-45 personer som sjunger i stiftets ungdomskörer i dagsläget. Inte så pjåkigt med andra ord, men med tanke hur litet Gotland är måste statistik och siffror alltså tas med en nypa salt. För även om medlemstantalet ligger på en ok nivå, så är den negativa trenden över tid ändå tydlig, påpekar musikkonsulenten.
– Att färre väljer att gå med i en kör är en utveckling vi sett under många år. Det har nog delvis att göra med att vi är en utpräglad landsbygdsregion, och den här typen av verksamhet är svår att bedriva i en mindre socken, säger Anne Dungner.
Varför?
– Det är i mångt och mycket en rekryteringsfråga. De flesta kyrkomusikertjänsterna som lyses ut här är på deltid, och de är därför inte så attraktiva att söka. Där kan jag tycka att det finns en okunskap hos arbetsgivaren. Många verkar tro att det räcker med någon som kan klinka lite på en gitarr. Man förstår inte att vi behöver de allra bästa för att ungdomsverksamheten ska vara välfungerande.
Alma Hedlund är ett bra exempel på att personalfrågan väger tungt. När man ber ungdomarna att beskriva tjusningen med att sjunga i kör blir svaret ofta, kort och gott, ”Alma”.
Alma Hedlund har lett Domkyrkans ungdomsgospelkör under flera år (men alltså med en, för statistiken avgörande, paus häromåret).
– Antalet personer i kören har väl legat ganska konstant kring 15–25 hela tiden. Det brukar droppa när ungdomarna går ut gymnasiet och många flyttar från ön. Men då kommer det i regel en ny kull, säger hon.
Att den generella trenden ändå är negativ – vad beror det på tror du?
– Att sjunga i kör kostar inget. Det blir både vår styrka och vårt fall. Om man pysslar med ridning får man till exempel lägga många tusen kronor på utrustning och terminsavgifter. Då slutar man inte hur som helst. Att sjunga i kör är mer lustbetonat: Om man inte känner för det är det bara stanna hemma. Därför kan det vara svårt att få kontinuitet, särskilt när vi konkurrerar med så många andra aktiviteter nu för tiden.
Att kravlösheten ibland lägger krokben för ungdomskörerna framhålls även av Anne Dungner.
– Det finns en kultur inom kyrkan att vi ska vara tacksamma för att vi får ta hand om ditt barn. Den inställningen funkar liksom inte. Vi måste bli bättre på att marknadsföra körerna som en kvalitativt bra verksamhet, där det också ställs vissa krav.
Det sviktande medlemsantalet kan leda till mer övergripande problem på sikt om bryggan mellan barn- och vuxenkörerna undermineras, betonar Anne Dungner.
– Jag undrar ibland om inte kören, i dess traditionella form, håller på att spela ut sin roll. Kanske skulle man vinna på att luckra upp den tunga traditionen och istället bilda andra typer av vokala grupper, som skulle vara mer nischade eller fokuserade på specifika projekt, typ en julkör eller något i den stilen.