I tre decennier var Claes Holmgren tongivande inom den gotländska kyrkomusiken. Som domkyrkoorganist har han styrt över konsertverksamheten, lett otaliga körer och fostrat lika många unga musiker. Men nu har det blivit dags att gå vidare. För en månad sedan lämnade han såväl tjänsten i domkyrkoförsamlingen som ön.
– Jag gjorde det med sorg och vemod. För mig är Gotland fortfarande hemma, och Sankta Maria min andliga hemvist, säger Claes Holmgren, som numera lekamligen bor i Gävle tillsammans med maken Anton Linnerhed.
Det var faktiskt där hans konstnärliga bana började en gång i tiden. När han kallades till anställningsintervju i Visby 1990 hade han aldrig satt sin fot på ön.
– Men Gotland hade alltid lockat mig, så det var med spänd förväntan jag begav mig dit.
Claes Holmgren fick tjänsten som biträdande domkyrkoorganist; två år senare utnämndes han till domkyrkoorganist.
När du tänker tillbaka på den tid som tog vid – vad minns du med störst värme?
– Människorna och sammanhangen vi skapade tillsammans. Det är sammanhang som rymmer amatörer, professionella musiker, unga och gamla. Samarbetet med tonsättarskolan är en sådan sak. Jag var aldrig intresserad av att undervisa där, men jag har på eget initiativ tagit mig an en rad unga tonsättarelever. Det har stimulerat mig, både som människa och tonsättare. Sedan ska man inte glömma de döda tingen: Den underbara kulturhistoriska miljön här och alla instrument i kyrkorna. Många orglar har man återinvigt, men renässansorgeln 2017 framstår som höjdpunkten.
Gotland var också platsen där han lärde känna den finlandssvenska poeten Tua Forsström, sedermera invald i Svenska Akademien. Holmgrens och Forsströms vägar korsades första gången på författarcentret i Visby för 15 år sedan. Där och då inleddes ett samarbete, som gett upphov till en rad uppmärksammade tonsättningar och som pågår ännu i dag.
Ja, du är ju även tonsättare. Har du växt i den rollen under decennierna på ön?
– Tjänsten som domkyrkoorganist har gett mig möjligheter att utvecklas, men kanske inte så mycket tid över till annat. I min yrkesutövning har jag främst varit en katalysator för andra. Men tid, det väl det jag får nu.
Varför valde han då att säga upp sig? I bakgrunden finns arbetsmiljöproblemen inom domkyrkoförsamlingen, som GT rapporterat om i flera omgångar.
– Jag älskade min arbetsplats, men allting förmörkades de senaste åren. Om jag hade blivit kvar skulle det ha kostat mig livet.
Någon ny tjänst har han inte fått, vill heller inte ha det.
– Just nu har jag ett vikariat, och det är bra så. Jag har ju inte så långt kvar till pensionen. Den här tiden vill jag använda till strökonserter här och där – framöver blir det bland annat gästspel i Danmark och Tyskland. Men framför allt vill jag ägna mig åt min egen musik och mitt skrivande. Jag har flera projekt som jag gått med i bakhuvudet under ett tag.
På lördag ger han alltså vad som kan bli sista konserten på Gotland. Programmet som framförs i Stenkyrka innehåller musik av bland andra Bach och Anton Linnerhed. Ett tårdrypande farväl? Nja. När jag tar ordet "avskedskonsert" i min mun skrattar Claes Holmgren.
– Gud nej, det låter så patetiskt med "avskedskonsert". Det här var ett gammalt åtagande. Och rent geografiskt finns Gotland kvar, även om jag flyttar. Det är ganska troligt att jag kommer tillbaka fler gånger.