Martin Martinson sågs som något av ett underbarn på 70-talet. Vid 17 års ålder kammade han hem förstaplatsen i talangjakten Årets stjärna och fick ett skivkontrakt på köpet. Men det var förstås länge sedan, konstaterar en äldre, och kanske visare, Martin Martinson.

– Allt det där bör vara preskriberat nu. Skriv inte hur gammal jag är – då är jag körd som rocker, skrattar han. 

Sedan ungefär 15 år delar Martin Martinson sin tid mellan Ekstakusten och Öregrund i Roslagen. Häromåret släppte han countryplattan "It is Cold", som spelades flitigt på Radio Gotland. På nya skivan "Regnbåge" byter han både språk och genre – från engelska till svenska, från americana till rock. 

– Det var en tillfällighet egentligen. Från början var tanken att spela in fem ballader och fem rockigare låtar. Men när jag och bandet körde igång svängde det bättre om de senare, så det fick bli nästan hela skivan.

Musikerna i bandet är inte vilka som helst, ska tilläggas. Gitarrerna trakteras av producentgeniet Tobias Fröberg och Mattias Bärjed från The Soundtrack of Our Lives och Refused. Därtill hörs flera andra välbekanta gotländska musiker på skivan, som Erik Törner, Lee Gotvik och Josef Karnebäck. 

– Ett riktigt drömlag, och det är framför allt Alexanders förtjänst (Härnlöv, gotländsk producent, reds anm) att vi kommit i kontakt med varandra. Jag är tacksam över att få samarbeta med alla, inte minst Mattias Bärjed. Det är han som gjort gitarrarrangemangen på skivan – och haft en nyckelroll i att det svänger så bra.

Mycket av inspirationen till "Regnbåge" kommer från klassiska 70-talsband som Creedence Clearwater Revival.

Ser du någon röd tråd på "Regnbåge?"

– Nja, det är i så fall rock som är den röda tråden ...

Rock?

– Ja. Fest och kärlek. Titelspåret handlar om miljöförstöring, krig och annat elände, men annars är det mycket glädje på den här skivan.

Du går från engelska till svenska på "Regnbåge". Påverkar det din egen upplevelse av låtarna?

– Ibland, ibland inte. Vissa låtar gör sig faktiskt bättre på engelska. Men jag började faktiskt med att skriva på svenska, så det är inte så dramatiskt egentligen.

Snart väntar troligen ytterligare ett spårbyte i Martin Martinsons musikkarriär.

– Den svenska visan har alltid tilltalat mig. Så nu jobbar jag på en visskiva, lite i Taubes anda, kan man säga. Men man vet aldrig vart det tar vägen i slutändan.