Han är gammal i gejmet, Hans Edler. Under 60-talet lirade han i The Ghostriders och We 4, och blev något av en tonårsidol. 1971 förbryllade han den svenska publiken med LP:n ”Elektron kukéso”, ett elektroniskt pionjärverk som totalfloppade när det begav sig, men som sedermera förlänats kultstatus. Därtill har Hans Edler varit verksam som manager och skivbolagsdirektör.
Den som varit med så länge riskerar att bli cynisk och blasé. Det råder ingen tvekan om att Hans Edler klarat sig med den barnsliga entusiasmen i behåll.
När GT ringer upp för att prata om det årtionde som formade honom, både som musiker och människa, förflyttas vi omedelbart till pojkrummet där han hörde band som The Shadows och The Everly Brothers för första gången.
– På den tiden spelades det ju knappt någon pop i svensk radio. Det var genom Radio Luxembourg man höll sig uppdaterad. Morsan höll på att drivas till vansinne, för varje natt somnade jag till radion på högsta volym. Men det var faktiskt så jag lärde mig spela gitarr – till radion, berättar Edler.
1962 tog sig en grupp som hette The Beatles in på BBC:s topplista – och tillvarons grundvalar började darra.
– Jag hade aldrig hört något liknande. Inte så långt efter det såg jag dem live här i Sverige. Då var det inga problem att bli insläppt backstage, så jag fick faktiskt träffa dem. Jag bjöd dem på Nyköpings brännvin, och det gillade de skarpt. Innan vi skildes åt lovade jag att skicka dem en flaska.
Hans Edlers show, som han har turnerat med i flera år, innehåller många självupplevda anekdoter i samma stil. Och nu på lördag kommer den alltså till Slite bio. Edler och hans sexmannaband bjuder då på ett smörgåsbord dukat med 60-talets bästa låtar, både egna och andras.
Vad var det som gjorde detta årtionde så speciellt?
– Starka melodier blir aldrig gamla. Jag tror att enkelheten är en bidragande faktor. Detta är melodier som kan spelas av vem som helst på gitarr eller piano. Så är det inte längre. I modern musik används ofta loopar och andra studiotricks som inte kan återskapas hemma. Sedan var det en väldigt inspirerande tid i största allmänhet, med frigörelse på bred front. Den där glädjen och friheten hörs i musiken – och det är nog därför tre generationer i samma familj kan komma till mina spelningar.
Helgens konsert blir faktiskt inte Hans Edlers första på Gotland. 1966 gjorde han ett framträdande på Solhem. En bra kväll, erinrar han sig 50 år senare. Ändå var resan hit det som gjorde starkast intryck.
– Jag minns att vi satt i baren på Arlanda, hade det trevligt och drack. Plötsligt ser vi vårt plan rulla ut på startbanan. Sigge Nilsson, som hade ordnat med spelningen, sprang genast till gaten och skrek att planet fick vända, för vi skulle ju ha en konsert på Gotland. Och vet du vad? Planet vände. Det säger väl något om hur det var på 60-talet.
Den här gången färdas Hans och bandet med båt. Han verkar något lättad när jag säger att det inte finns någon bar i färjeterminalen.
Hur slutade då den andra alkoholrelaterade anekdoten? Fick John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr någonsin den utlovade försändelsen?
– Vi kan väl säga att de har en flaska Nyköpings brännvin innestående.