– Stackare, säger Eva Sjöstrand när jag slår mig ned vid långbordet med henne och de andra i Allmänna sången.
– Jag vet hur det är att intervjua sex personer på en gång.
Inte det lättaste kanske, men det är inte antalet personer runt bordet som utgör största utmaningen när jag försöker få ned allt som sagts på papper.
175 år körhistoria ryms helt enkelt inte i en artikel. Milstolparna är för många.
Allmänna sången grundades 1844 av den gotländske tonsättaren Carl Laurin, som byggde vidare på kören med samma namn i Uppsala.
– Laurin var med och startade vår namne i Uppsala. Körsång var väldigt studentinriktat på den tiden. Tanken med Allmänna sången var att den skulle vara öppen för fler – man behövde inte vara student för att få vara med. Det var en tanke som Laurin tog med sig till Gotland när han återvände, säger Eva Sjöstrand.
Allmänna sången Visby räknas således som en av landets äldsta profana körer. I början bestod den uteslutande av män, men 1972 släpptes kvinnorna in.
Den som kan ta åt sig äran för det är dåvarande dirigenten Lars-Erik Gottlander.
– Jag var nyutbildad och på hugget – det har gått av mig med tiden. Jag minns att jag hörde från brorsan i Uppsala att Allmänna sången där blivit blandad kör. Det var ju en idé, tänkte jag, för det fanns många duktiga damer här på ön. Så jag avvecklade manskören helt enkelt, berättar Lars-Erik Gottlander, som några år senare gjorde den ambitiösa operan ”på Sicilien” på ön.
1979 tog Lena Björk över taktpinnen, och då inleddes körens storhetstid – i alla fall om man frågar dem som fortfarande finns med oss.
Det var under hennes ledarskap som Allmänna sången fick den internationella prägel som utmärker den än i dag. Första konserten utomlands ägde rum 1982 i Ungern. Därefter har det blivit många fler.
Eva Sjöstrand, som gick med för 40 år sedan, minns särskilt besöken i Grekland och Estland.
– Jag ryser ännu när jag tänker på Grekland. Vi, en gotländsk kör, hade bestämt oss för att sjunga Theodorakis (Mikis, grekisk kompositör, reds anm) i hans hemland. Folk trodde att vi var galna. Vi hade konserten på en basketplan mitt i Kavala. Hela staden kom – det var ett tåg med svartklädda tanter och barn som strömmade in. Efteråt gick tanterna fram till Lena och nöp henne i kinderna: Jo, hon fanns på riktigt.
Men inget kan mäta sig med resan till Ösel mitt under Sovjetunionens pågående sönderfall. Vid den tidpunkten var det 50 år sedan en utländsk kulturgrupp hade satt sin fot den estniska ön; Allmänna sången blev först.
– Jag hade försökt komma dit som journalist en tid, men det gick ju inte. Därför var det lite speciellt, minst sagt, när det chartrade Aeroflot-planet landade på flygplatsen i Visby. Lika speciellt var det på plats. Estland var på väg att bli Estland igen. Det fanns fortfarande mycket ryssar där. Några modiga själar vågade trots det hissa estniska flaggor, säger Eva Sjöstrand.
Tenoren Björn Franzén var med på samma resa.
– När vi kom dit tre, fyra på morgonen möttes vi av en kör, Lyra hette den. Vi var där som representanter för något som på den tiden låg så långt bort från deras verklighet man kan tänka sig. De stod där, och sjöng vadå? ”Uti vår hage”, på svenska. Det var en oerhört stark upplevelse.
Det senaste kapitlet i Allmänna sångens historia börjar under mitten av 90-talet, då kören fick sin nuvarande dirigent, Mats Hallberg. I samband med det utsågs Visby till värdstad för den nordisk-baltiska körfestivalen.
– Jag var på ett möte i kulturnämnden där detta diskuterades. Det pratades väldigt mycket om alla tjusiga körer som skulle komma hit från utlandet. ”Men vad ska vi sjunga då?” undrade jag. ”Tja, ni kan väl koka kaffe?” svarade man. Jag blev förbannad. Det var i det ögonblicket som vi bestämde oss för att skriva något eget, säger Eva Sjöstrand.
Efter det mötet föddes ”Volund”, musikdramat om den fornordiske smeden med samma namn; Jan Ekedahl skrev musiken, Eva Sjöstrand sångtexterna. Verket hade världspremiär 1997 i S:t Clemens ruin.
– Det var faktiskt första gången vi hade ett genrep. Tidigare var det meningslöst, för då hade hela publiken gått åt innan det var dags för den riktiga föreställningen. Tre, fyra framföranden av ”Volund”, mer intresse fanns inte, tänkte vi. Sedan dess har ”Volund” seglat över världen. Nu är vi uppe 40-50 tillfällen. Genomslaget har varit helt otroligt. Det blev så tydligt 2004, när kungen höll tal efter tsunamikatastrofen. Vad spelade man efteråt? Jo, ”Andetag” (sista sången i ”Volund”, reds anm), säger Eva Sjöstrand.
Den internationella prägeln från Lena Björks tid finns kvar, men det som främst kännetecknar Allmänna sången i dag är de egna produktionerna. ”Volund” följdes av ”Utlottningen”, som gavs första gången på länsteatern 2005, och Lars Gullin-programmet ”Ljus. Gullin”. Och i höst är det dags för nästa uruppförande: Folkmusikdramat ”Samma ull”.
Föreställningen utspelar sig 1824 och kretsar kring ett gotländskt fartyg, som tvingas gå i land på Dagö efter en dramatisk storm. Titeln anspelar på Gotlands lammnäring, men också på den tidens sociala hierarkier.
Eva Sjöstrand, Jan Ekedahl och Mats Hallberg står för manus och musik, Karin Kickan Holmberg regisserar.
Men före premiären i oktober ska 175-årsjubileet firas. I dag, lördag, samlas gamla och nya körmedlemmar för en stor fest i Visby. Partyt kulminerar klockan 17, då Allmänna sången bjuder på improviserad körsång i i S:t Clemens ruin.
175 år. Vad är Allmänna sången när den fyller 200?
– Då har yngre krafter tagit vid. Men grejen med kören under de här åren är vi hela tiden velat framåt, utvecklas. Ibland har det lett till gnäll och gny: ”Inte nya sånger nu igen”. Men den inställningen håller inte. Om man inte utmanar sig själv tappar man till slut intresset, säger Eva Sjöstrand.
Ovanstående fråga var en av få som undertecknad ställde under intervjun vid långbordet. I stort sett varenda utsaga under vår pratstund har föregåtts av samma anföring: ”En annan sak som bör nämnas ...”
I den här artikeln har jag inte nämnt något om alla stora namn som samarbetat med kören genom åren, eller när den sjöng under OS i Stockholm 1912. Jag har heller inte nämnt något om det krypande luciatåget eller alla kärleksrelationer som blossat upp i Allmänna sången, och körbarnen som blev resultatet.
175 år körhistoria ryms helt enkelt inte i en artikel.
Vi får kanske nöja oss med Eva Sjöstrands summerande ord när intervjun börjar lida mot sitt slut.
– Vi har gjort mycket kul saker tillsammans.