Skäggen i WUNIARC, som loggan lyder, spelar rock punk progg för att de måste.
– Det kom en massa idéer krypande, jag hade inte ägt en gitarr på flera år men när jag kom med i det här gänget var allt liksom så självklart, säger Per-Martin Andersson, sångare och gitarrist.
Men så är det, trots allt. Alla i bandet har spelat ”alltid”, mer eller mindre. För att de vill och för att nå ut till en publik.
Det här är bara ett av så många band på ön som varje vecka träffas i sin replokal för att riffa, dricka kaffe och fila på drömmen.
Just WUNIARC har drygt ett år bakom sig, i april i fjol slog de sina instrument samman och började skapa musik, alla låtar på svenska trots det anglosaxiska bandnamnet.
Namnet har en luddig story, allra först uttalat under promillepåverkan men här i replokalen, under denna intervju, sammanfattat som "Det är ett bra namn, ju!".
Att skissa ett släktträd över musikalisk tillhörighet låter sig inte med enkelhet göras men i manskapet – även Jonas Johansson, Mårten Brege och Roine Hällegard– finns rötter i band som Kvicksand, Tüstnad, Stonechurch och Ramones-covergänget Los Romanos.
Man kan säga att de gått ut hårt, den 29 maj släpper de sin tredje EP ”#Nej!” – titeln med såväl hashtag som utropstecken – på bara ett år.
Det är Per-Martin, eller P-M som han kallas, som skriver det mesta.
– Svenskan är ärligare, säger han, det är mer direkt och kommer närmare lyssnaren.
Låtarna är inspelade med enkel utrustning i replokalen på norr i Visby, deras eget tillhåll dit de kommer och går som de vill. Det blir i regel två rep per vecka.
Trummisen Jonas Johansson har sedan mixat och de andra har tyckt. Det har fått ta den tid det tagit, men ändå alltså gått ganska fort.
EP:n släpps digitalt, en LP vore drömmen men det kostar flis. Sedan är det sociala medier som gäller. Det är en kamp, i tider då det släpps mer musik än någonsin är det svårt att göra sin punk rock progg hörd.
Jag besöker bandet i replokalen, en härlig mancave med skägg, plektrum, mikrofoner och kaffebryggare. Här kan de släppa allting, inga vardagsbekymmer följer med.
– Man bara lirar och tänker inte på något annat, säger Jonas.
Om ni mäter i procent, hur mycket gör ni det här för att ha kul ihop eller för att nå ut?
– 90-90, skulle jag säga, säger Jonas. Det är kul att vara här, men samtidigt vill man ju nå ut till en publik.
De övriga håller med, basisten Mårten Brege och Roine Hällegard med sin gitarr.
En spelning har de haft, det var på "Rocka baracken 2.0" på Slite havsbad 29 februari. Då samsades de om scenplats med No One Knows, Bumper och Neverdie. Det var också till den de lät skapa sina scenkostymer, svarta skjortor med WUNIARC-logga.
Giget gick bra– ”Det var ett bra jävla ös!”– och de hoppas få fler på andra sidan viruset. Men det är inte lätt, det finns få spelställen för den typen av band.
EP:n heter alltså "#Nej!". Vad då nej?
– Att våga säga nej till det man vill säga nej till, säga nej i ett dåligt förhållande; ”Det är du, inte jag!”. Man brukar ju säga tvärt om, säger P-M.
Nej också till gruppmentalitet, yrkesverksam inom skolvärlden som han är så ser han saker hända som inte är okej, det har han försökt sätta ord på:
– Det finns alltid någon som ser dig även om det känns mörkt för stunden.