Influenserna var symfoiniska när Miklagård bildades 1975 av Thomas Sundström, Björn Rothstein och Thomas Lerman, alla kamrater på Säveskolan; svenska Solar Plexus, brittiska Yes, Genesis och Emerson, Lake and Palmer, vilka fyllde konsertarenorna på 70-talet.
Så många år senare minns Thomas Sundström hur det var:
– Vi drog åt det medeltida, åt fantasy men med röd undertext. Väldigt förenklade texter, kan man se idag, och musiken ... totalt oförutsägbar, skrattar han.
För så var det. Sundström kunde inte harmonilära, ett G-ackord följdes i hans värld inte nödvändigtvis av ett e-moll, istället kunde vad som helst hända; en helt ny tonart, kanske en abrupt rytmförskjutning.
Så mycket musik som han skrivit sedan dess, inom sitt värv inom teatern inte minst, var det med höjda ögonbryn han spisade den gamla Miklagård-plattan när musikfesten kom på tal.
Han kände, säger han, inte igen sig själv alls, tvingades börja på nytt från intet.
– Jag fick ta ut alla låtar igen och skriva noter för att hitta tillbaka, säger han.
I hans pyttelilla chefsrum på Länsteatern finns tre synthar vilka han över på emellanåt. Det är Miklagård-uppsättningen, där räcker det inte med en.
Men de har träffats och repeterat också, flera gånger, Thomas, Björn och Björn Aggemyr, som var bandets siste basist innan det lades ner i tidigt 80-tal. Dessutom sångaren Lennart Bäck, som nu förstärker, det lär vara en dröm som för honom går i uppfyllelse.
Miklagård existerade som orkester från 1975 till 1982. De spelade på Gotland och i ”Sverige” och vann gott renommé. Till sista spelningen, i Almedalen, kom 1 500 personer.
Skivan spelades in i Mixette-studion i Sandkvie och innehöll bara sju låtar på en timme och en kvarts speltid.
De hette saker som Kastraten, Narren, Soldaten och Trälen. Soldaten är närmare en kvart och bygger på Väinö Linnas roman ”Okänd soldat”.
I Trälen går texten så här ”Orättvisan brinner i min själ, människor ruttnar i Mammons nät, du min bror du lever som en träl, medan din granne av guld är tät”.
”Grumlig poesi från Gotland” löd en recensionsrubrik när skivan kom ut.
Konserten i Åhsbergska hagen blir en vänskapsträff, många kompisar har aviserat sin närvaro i publiken.
2019 blir det 1979 igen, men nostalgi är inte bara nostalgi:
– Det är att hitta tillbaka till den människa med drömmar man var en gång, då man hade tron på framtiden. Att hitta sig själv i en annan tid, som Thomas Sundström säger.