Första intryck kan vara förrädiska. När man kliver över tröskeln till Pelle Janssons gulkalkade kåk i Buttle får man kämpa för att hålla tillbaka ett spontant ”oj”.
Pelle tycker om prylar. Under många år har han samlat på det som andra skäms över och helst vill bli av med: porslinskatter, flamencofigurer, turistsouvenirer och annat kitschigt krimskrams från charterresornas svunna tidevarv.
– Jag vet hur det måste framstå, men jag är faktiskt inte så nostalgisk som man kan tro. Min drivfjäder är det som händer här och nu, förklarar Pelle Jansson, som tycks ana vad besökaren tänker.
Det som händer här och nu alltså. Inte så konstigt, det var trots allt det hans jobb kretsade runt som producent i Roxy – en tjänst som upphörde nyligen i och med omorganisationen av kulturföreningen.
Nu är Pelle, som det brukar heta, egen – och än så länge ganska förtegen om sina framtidsplaner. Men han lär bli kvar i branschen, säger han.
Hur som helst är många av det senaste decenniets stora artistbokningar på Gotland hans förtjänst.
Öns musikliv – hur mår det egentligen?
– Vi har anledning att vara tacksamma. Det räcker egentligen med att se på den här sommaren och hur många spelningar vi har i förhållande till öns storlek. Det innebär att konkurrensen är hård, vilket gynnar oss, eftersom kvalitetskraven ökar. Men visst – ibland har det känts tråkigt när få dyker upp på vissa spelningar. Det är baksidan när utbudet är så bra: Att folk blir bekväma och väljer att sitta hemma och se på teve istället, säger Pelle Jansson.
Bokningar var så klart inte det enda som låg på hans bord som producent. Bland arbetsuppgifterna fanns också att stötta och ge råd till lokala band, musiker och andra kulturutövare. Det har gett honom bra pejl på trenderna som kommit och gått.
– Det har hänt oerhört mycket under min tid. Rockmusiken var för inte så länge sedan det största som fanns. Nu håller den på att bli ett underground-fenomen. Samtidigt har låten blivit viktigare än albumet och artisten som framför den. Men framför allt ser vi i och med internet och strömningstjänster som Spotify ett nytt sätt att lyssna och upptäcka ny musik. Det är intressant egentligen.
Pelle återvänder till i-ordet – och synonymer som ”fascinerande” och ”spännande” – många gånger under vårt samtal om läget i dag och vad som väntar i framtiden.
Menar han verkligen vad han säger? Det första intrycket har bitit sig fast, jag kan inte hjälpa det – trots att han svurit sig fri från all form av nostalgi.
Men Pelle – var det inte bättre förr ändå?
– Absolut inte. Jag hoppas så klart på rockmusikens återkomst, men som jag ser det har vi det bästa av två världar nu. Det gamla lever ju kvar, samtidigt som det är betydligt enklare att upptäcka ny musik i dag. Under mina år i Roxy har jag stött på så många unga talanger, och det ger mig hopp.
Problemen inom det lokala musiklivet är kända: Färre och färre band, få platser att spela på och medlemstapp i kulturföreningarna.
Pelle förnekar inte att det skett en förändring, förmodligen till det sämre, under det senaste decenniet.
– Men det kommer att vända, det är jag helt säker på, för det är så här musikhistorien ser ut. Ingenting, ingenting, ingenting – och så plötsligt en gnista som tänder bålet. Det krävs så lite för att det ske.
Till slut får jag ge mig: Pelle Jansson, du är en framtidsoptimist.