Idén till ”Vad ska vi sjunga för låtar?” – showen som de gotländska musikalartisterna Isak Bendelin, Joel Zerpe och Fredrik Vahlgren ska turnera över hela ön med – kläcktes över några bärs i Göteborg.
– Min och Joels förra ö-turné, ”En dröm, två vägar”, var personlig och låg nära verkligheten. Den här gången ville vi göra något annat, något mer fiktivt, säger Isak Bendelin när GT besöker sorktrion under repetitionerna i ABF:s lokaler i Visby.
Att ”Vad ska vi sjunga för låtar?” skulle vara fiktiv får dock tas med en nypa salt. I föreställningen spelar Isak, Joel och Fredrik sig själva. Titeln ska inte tolkas bokstavligt; sorkarna tar inte emot önskemål från publiken. ”Vad ska vi sjunga för låtar?” är i stället en komisk metahistoria om hur tre vänner sätter ihop en musikföreställning under extrem tidspress.
– Man kan säga att det är förhöjda versioner av oss man får se – stereotyperna Isak Bendelin, Joel Zerpe och Fredrik Vahlgren, säger Joel Zerpe.
Att några bärs fanns med under upprinnelsen är symptomatiskt. Isak, Joel och Fredrik känner varandra, har gjort det länge. När de sätter koreografin till ett av musiknumren uppstår en spontan tillitsövning; den där man ska blunda och falla baklänges i de andras armar.
Riktiga polare tål också att man driver och jävlas med varandra. ”Fan vad dålig du är” fungerar som ett slags mantra i föreställningen.
De här ”förhöjda” stereotypversionerna av er – vilka är de?
Isak Bendelin brister ut i ett gapskratt. Nu ska yxan fram.
– Jag är nog den som försöker vara ordningssam, men som egentligen inte har någon koll och mest bara är klumpig så att allt faller samman, säger Isak.
Joel Zerpe nickar instämmande och plockar upp stafettyxan.
– Jag är scenkåt och vill synas. Du vet den trötta trubaduren som finns på varje fest – det är jag.
– Du är också väldigt mån om att allt ska bli perfekt. Om man repar och någon gör fel, då kommer den där stränga ”Zerpeblicken”. Gud, jag har fått den så många gånger de senaste sju åren, tillägger Isak.
Fredrik Vahlgren var inte med i ”En dröm, två vägar” och är således nykomlingen och outsidern.
– Jag landar alltid i den rollen, mobboffret som står utanför gruppen. Fast så fort någon annan hamnar utanför, då är jag med och pekar, glad över att äntligen vara med i gemenskapen.
Tre distinkta arketyper alltså. Men när det är dags för intervjuns slutnummer och stämmorna ska sjungas samtidigt hör man att det handlar om tre variationer av samma röst.
– Vi är tre solister i en grupp, säger sorken som vill in i gemenskapen.
– Eller tre väldigt bra kockar, säger sorken som vill vara bäst i klassen.
– ... vi får se om soppan smakar bra, säger sorken som är van se allt falla samman.