Verkligheten håller på att hinna ifatt den svenska litteraturens dystopiska klassiker. Tidigare i år gick filmatiseringen av Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” upp på biograferna, och nu blir alltså Karin Boyes ”Kallocain” musikteater i Hide Kulturbrott. När GT intervjuade Aniararegissören Pella Kågerman inför premiären beskrev hon sin valfrändskap med Martinson, som började vid mormoderns sjukbädd.
Första gången skådespelaren Johan Theodorsson läste ”Kallocain” gick det mer sansat till.
– Det var i skolan nån gång. Jag minns att jag fuskläste boken, så som man gjorde i den åldern. Ärligt talat tyckte jag att den var rätt seg.
I sommar spelar han huvudrollen i Musikteater Unnas dramatisering av romanen om sanningsdrogen som uppfinns för att sätta dit oliktänkande. Det är också han som står för bearbetningen av texten. Så uppenbarligen mjuknade Johan Theodorsson sent omsider. Men det var egentligen inte därför lotten föll på ”Kallocain” – i alla fall inte från början.
– När vi satt och spånade idéer för kommande föreställningar hade vi två kriterier: Texten skulle vara skriven av en kvinna, och rättigheterna fick inte kosta skjortan. Då återstod typ Selma Lagerlöf och Karin Boye bland klassikerna. Vore det inte intressant att göra ”Kallocain” med metalmusik, föreslog plötsligt Anders (Peev, reds anm). Valet blev med ens väldigt lätt. Jag tyckte att det var en helt genial idé.
Unna är ett fastlandsbaserat sällskap, men både Johan Theodorsson och producenten Anna Holmlin Nilsson har sommarboende på Gotland.
– Nästa steg i produktionen togs när jag besökte Smöjen. Vilken vy! Här ville jag göra ”Kallocain”. Det visade sig bli för komplicerat med el och så. Men just då dök Örjan Klintberg och Hidegruppen upp; deras kulturbrott var ett fullgott alternativ.
Skådespelarmässigt fungerar ”Kallocain” som en enmansshow, där Theodorsson växlar mellan berättande och gestaltande partier. Med sig har han en metaltrio, frontad av tidigare nämnde Anders Peev, som även komponerat musiken.
– Musikaliskt handlar det om modern, progressiv metal. Det är musik med ett expressivt, impressionistiskt och brutalistiskt uttryck, där klangerna och rytmiken är viktigast. Jag har bland annat sneglat på band som System Of A Down och Arch Enemy, säger Anders Peev.
– Metal är en kraftfull genre, och när det paras med Boyes text blir det en stark spänning. Huvudpersonen Leo Kall är spänd som en fiolsträng. Musiken blir ett verktyg för att spegla hans inre frustration och oro, tillägger Johan Theodorsson.
Föreställningen har premiär 30 juli och spelas vid fem tillfällen.
Och sen då? Kommer Unna att återvända till kulturbrottet?
– Det beror helt på hur det går i sommar. Men vi har redan börjat fundera framåt. Vi skulle gärna se att det här blev en stående grej, typ som Romateatern. Antingen att vi kör ”Kallocain” igen, eller att vi gör nya föreställningar varje gång, säger Theodorsson.
Att åter dyka ned i ”Kallocains” dystra framtidsskildring har han hur som helst ingenting emot. Numera tillägnar han sig inte längre texten med trötta tonårsögon.
– Ju mer jag läser den, analyserar den, desto högre stiger den i min aktning. Jag upptäcker nya saker hela tiden, Boyes nattsvarta humor, till exempel. I grund och botten är detta en berättelse om ett samhälle, kanske vårt eget, där människorna är instängda i sig själva. Boye baserade romanen delvis på angivarsamhällena i Tyskland och Sovjetunionen, men frågan i dess centrum är evig: Hur kan vi öppna oss för varandra?