Allan Nilsson föddes 1933 på Alvare i När, Arne Ohlsson 1936 i andra änden av socknen och deras vägar kom att korsas i alla möjliga sammanhang. Från början spelade de pärk ihop, senare revy.
– Vi har gjort 14 revyer tillsammans och han har varit den som har skrivit och skött det mesta – och det var inte lite, han hade en otrolig förmåga att få fram texter, säger Arne Ohlsson.
Men ibland var det trögt i starten. Arne Ohlsson minns ett upptaktsmöte inför den kommande revyn, en fredagskväll så här års.
– Jag kom sent och då var det avslaget, det skulle inte bli någon revy i år.
Arne Ohlsson för sin del hade lite idéer, de träffades igen och visst blev det en revy det året också.
– Han måste tryckas på, men när han väl kom igång och det blev officiellt då var han heltänd.
Allan Nilsson satte När på kartan, långt utanför Gotland.
– Han har varit en stor tillgång för När och till gagn för bygden, säger Arne Ohlsson.
Risto Leino lärde känna Allan Nilsson på 60-talet och de båda var under många år revykollegor.
– Det var han som var revyn egentligen, han hade en otrolig förmåga att producera material, säger Risto Leino.
De blev också goda vänner.
– Vi hade samma uppfattning om humor och tyckte om samma saker.
Risto Leino håller Allan Nilsson för öns kanske största kulturpersonlighet genom tiderna, ett geni i klass med Hasse och Tage.
– Han var hemskt blygsam, han visste nog inte själv hur stor han var, men han hade lätt att lovorda andra.
Risto Leino minns en filosofisk man och de båda hade ofta filosofiska samtal – vilket inte nödvändigtvis gynnade produktionen av material till revyer och shower.
– Det gick bäst när vi arbetade var och en på varsitt håll, annars blev det inget gjort.
Och när de hördes för att prata om materialet och Risto Leino frågade honom vad hans sketch eller text handlade om, blev svaret:
– Ja, den handlar om livet. Det var hans stående replik och det gjorde det nog också, på sitt vis.
På onsdagen nåddes Risto Leino av dödsbeskedet.
– Det var naturligtvis sorgligt. Vi har haft mycket ihop och har skojat om döden när vi var yngre, det kan man då, när den ligger långt bort i fjärran, sen blev det kortare och kortare.
Kulturjournalisten Eva Sjöstrand mötte Allan Nilsson i en rad olika sammanhang, bland annat gjorde han ett antal krönikor i hennes radioprogram Kulturkväll.
– Vi pratade i många år om att samarbeta, att vi skulle göra något och det blev Fäi-Jakå.
Eva Sjöstrand skrev föreställningen som spelades på Fäi-Jakås gård Fie i Lau och med Allan Nilsson i huvudrollen.
– Den var faktiskt skriven för Allan och han gjorde det på ett mästerligt sätt 2009. Han gick lite dåligt men det löste de med att han kom in på scenen när publiken var vänd åt ett annat håll, det gillade han, säger Eva Sjöstrand.
Hon minns en lika begåvad som ödmjuk man.
– Allan utmärkte sig genom att han var så oerhört vänlig och uppmuntrande.
Eva Sjöstrand menar att Allan Nilssons betytt oerhört mycket för öns kulturliv.
– För det första så kunde han fånga den gotländska folksjälen, men han kunde också ta ett steg tillbaka och säga "har ni tänkt på det här" eller "är ni inte kloka". Han kunde ställa sig på sidan av med sin skarpa hjärna.
På tisdagen lämnade han jordelivet.
– Det är sorgligt. Jag tycker att hans röst har saknats på Gotland på senare år, säger Eva Sjöstrand.