New Orleans, Louisiana, vid Mississippi-flodens delta. Varmt, fuktigt, funky, laidback. Här fann han snart ett nytt hemma, slet som gatumusikant innan han gjorde sig ett namn.
Anders Osborne, uppvuxen på Hagstigen i Visby, spelade sig upp på de största scenerna, headlinade konserter och festivaler med sin musik; singer/songwriter med basen i blues och jazz.
Ett liv av hårt turnerande som satt sina spår, ett tungt missbruk som nu ligger bakom.
– Jag reflekterar över det på den här plattan, hur jag levt, vad som är viktigt i livet, vad som inte är det, att stanna i nuet och i det som finns närmast hjärtat, säger han i telefon, där på andra sidan Atlanten.
En gång i tiden, i tonåren, var Anders rockstjärna i Visby. Han spelade trummor i Barfota Band, ett band som drömde stort och gjorde låtar som ”Endre väg” och ”I barnets ögon”.
Men allt det där är så länge sedan, världen lockade…och världen blev hans hem.
I dag har han just ingenting kvar på Gotland, några vänner, men mest minnen.
Det är när vi pratar om detta, om Säveskolan, Hagstigen, familjens telefonnummer, som svenskan kommer tillbaka, annars genomförs den här intervjun i första hand på engelska.
– Det är 20 år sedan jag var där, det var när mamma dog. Jag har tänkt att jag måste åka tillbaka någon gång, vandra längs memory lane, säger han.
Egentligen hade han tänkt ge ut en bandskiva. Den är inspelad och klar, men när coronan kom kändes det inte rätt.
Den lades i gömmorna till vidare.
Istället skrev han låtar till ett soloalbum. ”Orpheus and the Mermaids” spelade sedan in under några få dagar och har just kommit ut på vinyl och streamingtjänster.
Akustiskt, målande berättelser med geografisk förankring, som förstasingeln ”From Jacksonville to Wichita”, influenser från 70-talets singer/songwriter-scen.
Han är ren nu, sedan tolv år. Ett tungt alkohol- och drogmissbruk varade i många år, tog honom till botten. Han bodde i parker, var nära att rasera såväl familj som karriär.
Ingen ville ha med honom att göra, tillvaron var ett galopperande helvete men via rehab och egen kampvilja tog han sig tillbaka till livet, till scenerna.
I dag lever han sunt, joggar, tar musiken som ett besjälat jobb, inte som ett party.
Inte minst förra skivan "Buddha and the Blues" (2019) hämtar musikalisk näring ur tillfrisknandet.
Efter ett par år som nykter startade Anders nätverket ”Send me a friend” för att stötta kollegor med samma problematik, kollegor som behövde upp på scenerna för att tjäna pengar.
När ”kontoret” ligger i en bar är det lätt att återfalla.
Nätverket sänder en nykter vän till de som ber om det. Denne gör inget, säger inte särskilt mycket, sitter bara intill scenen som stöd.
Nätverket har i dag drygt 5 000 medlemmar, 100-tals är de artister som fått hjälp.
Anders Osborne längtar efter att få turnera igen, ut på vägarna, solo och med bandet.
Till dess fokuserar han, säger han, på det han kan påverka. Han skriver musik, försöker tjäna sitt och familjens (fru och två barn) uppehälle.
Sverige är förfluten tid, till stor del är han amerikansk, säger han. Men det svenska sitter ändå djupt:
– Barndomen och tonåren är betydelsefulla för varje människa, jag har mycket av det där i mig än. Hur är det på Gotland, förresten? Du, säg hej till de jag känner!
Sedan debuten 1990 har Osborne givit ut ett 15-tal album. Det senaste ”Orpheus and the Mermaids” alltså förra fredagen.