Harry Martinson (född 1904) förlorade tidigt sina föräldrar och utackorderades på socknen i Blekinge. Efter sex års folkskola blev det diverse påhugg innan han gick till sjöss. Seglade på världshaven fram till 1927. Gick tidvis på luffen. Allt detta satte spår i författarskapet som fick sin debut med diktsamlingen Spökskepp (1929). Genombrottet kom ett par år senare med Nomad (1931, omarbetad 1943). Diktsamlingarna fortsatte med Natur 1934 och Passad 1945. Naturen sätter prägel och går som en vacker tråd genom hela hans författarskap. Martinson är naturlyriker. Han ser det stora i det lilla.
Lycksökare igelkott går i kvällens gräs
sen lysmasken tänt sin lykta.
Sälgens små tassar lade sitt
brinnande dun i ett vindsus.
Gräset ligger som en grön gud,
rymden välver sig och solen spelar.
Ett axplock. Även till sjöss gör han sina iakttagelser:
Ute på havet känner man en vår eller en sommar
bara som ett vinddrag.
Den drivande Floridatången blommar ibland om sommaren,
och en vårkväll flyger en skedstork in mot Holland.
Blicken för naturen bar han ständigt, sannolikt präglad från uppväxten i Blekinge och luffandet genom landskapen. Han undrar i Passad vem som vördar daggmasken ”odlaren djupt under gräsen i jordens mull”.
En ofta citerad dikt är Kväll i inlandet ur Passad:
Tyst gåtan speglas. Den spinner afton
i stillnad säv.
Här finns en skirhet som ingen märker
i gräsets väv.
Tyst boskap stirrar med gröna ögon.
Den vandrar kvällslugn till vattnet ned.
Och insjön håller till alla munnar
sin jättesked.
Författarskapet utvecklades under det tidvis stormiga äktenskapet med författarkollegan Moa Martinson, innan skilsmässan kom efter en 10-årsperiod.
Successivt gled han över i prosa och erfarenheterna till sjöss gav innehåll i Resor utan mål (1932) och Kap farväl! (1933). De blev hans stora genombrott. Här skildras sjömansåren som däckspojke, eldare och kollämpare, tidvis också tillfälliga jobb i hamnar. En jul skriver han: ”Juldagsmorgonen kommer med grov sjö och femton albatrosser. Jag räknar dem. Det är vår juls änglar.”
Nästa genombrott kom med Nässlorna blomma (1935), en självbiografisk roman om den föräldralöse pojken Martin och hans osäkra tillvaro i Fattigsverige. Får en fortsättning i Vägen ut (1936).
Så följer ytterligare höjdpunkter i författarskapet – diktsamlingen Passad (1945) och romanen Vägen till Klockrike (1948). Båda formidabla succéer. Passadvinden som symbol för det goda och humanistiska. Romanen om luffaren Bolles vedermödor och utsatthet som bygger på Martinsons egna upplevelser. Även här är naturskildringen klangbotten. Romanen blev film 1953 i regi av Gunnar Skoglund.
Nu var Martinson etablerad författare. 1949 valdes han in i Svenska Akademien som den förste proletärförfattaren. Han efterträdde Elin Wägner på stol nummer 15.
Nu närmar sig Aniara som skulle ge Martinson berömmelse in i vår tid. Ett rymdepos som publicerades 1956, där de 29 första ”sångerna” (av 103) publicerades redan i diktsamlingen Cikada (1953). Även slutdikten i Passad ”Besök på observatorium” förebådar Aniara. Han sökte en form för att protestera mot galenskapen med atomvapen och krigshets, och som förenas med hans svindlande känsla för naturen - från grässtrået till rymden.
Från det strålningsförgiftade jordklotet flyr människorna i rymdfarkoster (goldonder) till Mars. Dock kommer Aniara ur kurs och tvingas ut i den oändliga rymden mot sin egen undergång.
Kärnvapenhotet är alltfort överhängande inte minst genom maktfullkomliga ledare. Nu tillkommer klimathotet som accelererar genom brist på ledarskap. Martinson hade säkert agerat också på detta hot med pennan som vapen.
I den 79:e sången påminner han om vad människan har och vad hon mister:
Vi kom från Jorden, Doris land,
klenoden i vårt solsystem,
det enda klot där Livet fått
ett land av mjölk och honung.
Människan har, säger han, sytt dess likdräkt – ett förstört och förgiftat land.
Aniara är ack så aktuell och tänkvärd. Nyligen som film. Tidigare har den sats upp som opera i omgångar.
1974 tilldelades Harry Martinson nobelpriset i litteratur med motiveringen ”Ett författarskap som fångar daggdroppen och speglar kosmos”. En motivering som i koncentrat karaktäriserar ett stort författarskap. Han delade Nobelpriset med Eyvind Johnsson.
Efter det bar det utför i Martinsons liv. Det intellektuella Kultursverige med Olof Lagercrantz i spetsen kritiserade hårt Nobelpriset. Kanske var det avundsjuka.
Martinson tog det så hårt att han 1978 tog sitt liv.
Han reste måhända till sitt Sagoland (ur diktsamlingen Natur):
I vassarnas stripiga, hårfina torn
sjunger min sävsångare
vaggad på spensliga rör.
Solen, den lysande skivan
står bakom
som jätteägg och evig eld.
Han har efterlämnat naturlyrik som visar vad människan har och vad hon kan mista. Som i hans psalm (202 i psalmboken), tonsatt av Erland von Koch:
De blomster som i marken bor
kan aldrig själen glömma.
Hur skönt att djupt bland gläntors flor
se solens fingrar sömma
en vacker klädnad …..en sommaräng.
Detta är Harry Martinson, en av våra stora författare, ständigt aktuell med vördnad för Jorden som människan fått att förvalta.
Kulturskribent