Vi möts på bakgården till Jeanette Liljegrens lägenhet i södra Visby. Solen värmer från en klarblå himmel när Jeanette Liljegren dukar upp kaffe och bullar.
– De är köpta, jag är ingen bullmamma precis, säger hon.
Det här året är hon tjänstledig från jobbet som undersköterska vid Pjäsens äldreboende i Visby och jobbar istället med att lotsa ut nyanlända på praktikplatser. Men novellen grundas i hennes erfarenheter av att arbeta inom äldreomsorgen, där de mätbara resultaten hela tiden ställs i relation till de mänskliga möten som arbetet utgörs av.
– Jag kände så mycket för mitt jobb, så jag var tvungen att skriva det här, säger hon.
Boken samlar kommunalarbetares berättelser och erfarenheter från sina yrken. Titeln Det här får de inte på banken kommer från en av antologins texter om barnomsorg och fångar det korta ögonblick där en känsla av genuin kontakt och uppskattning, kanske till och med kärlek, uppstår. De ögonblick som uppväger allt slit. Den ger en fin inramning som är giltig för många av bokens noveller.
Under vårt samtal lyfter Jeanette Liljegren särskilt en fråga:
– Vad är det att vårda?
Hon menar att det inte är så lätt att svara på detta och att det i många fall rör sig om en tyst kunskap som förs över från en äldre generation yrkesverksamma till en yngre.
- När jag började jobba i det här yrket så gick jag parallellt med en anställd med många års erfarenhet, jag lärde mig genom att se hur hon gjorde och hur hon hanterade olika situationer. Man vävdes in i arbetet på ett naturligt sätt, säger hon.
Hon berättar att de vikarier som nu tas in i verksamheten snarare testas på förhand, och att det i sin tur minskar förutsättningarna för att arbeta inom omsorgsyrken.
– Människan är i grunden vårdande, men jag tror att det lätt glöms bort i jakten på mätbara resultat.
Hon är kritisk till privatiseringen av välfärden, och menar att den förskjuter verksamhetens fokus:
– Det är inte bra att vårdpersonal ska känna sig delaktiga i ett företags vinstintresse.
Hon tror att det leder till en minskad gemenskap på arbetsplatsen och att var och en intar ett mer individuellt perspektiv och dessutom lägger vikt på fel saker:
– Det som betyder något i det här jobbet går inte att mäta, man kan bara veta det genom att själv känna det, säger hon med en gest mot hjärtat.
Hon berättar om hur man använder sig själv som ett slags instrument, och hela tiden känner in vilka toner och vilken melodi som är rätt:
– Men spelutrymmet har minskat. Och när man möter sig själv efter att man har gått hem från jobbet är det ofta något som skaver; gjorde jag rätt, blev det bra för den jag hjälpte?
Frågan om vårdpersonalens arbetsvillkor är flitigt diskuterad, men trots detta verkar ingenting hända. Kommunalarbetarens chefredaktör Susanna Lundell beskriver hur den här novellsamlingen ger inblick i en verklighet som många människor aldrig tar del av.
Det får mig att fundera kring vem boken egentligen riktar sig till, och vem som borde läsa den.
– Politiker och tjänstemän, säger Jeanette Liljegren som menar att avståndet är för långt mellan de som arbetar på golvet och de som fattar beslut.
– Jag tror att de här berättelserna kan ge en inblick i verkligheten bortom statistiken.