När Marc Voltenauer 2015 författardebuterade dröjde det inte länge innan hans första bok ”Le Dragon du Muveran”, som betyder Muverans drake, hamnade på topplistorna i hemlandet Schweiz. Efter två deckare i serien om polisinspektör Andreas Auer har han i sin tredje bok flyttat händelserna från alperna till Gotland. Och nu har Marc Voltenauer siktet inställt på den svenska bokmarknaden.
Redan när hans första bok kom ut kallades den för en ”nordisk deckare i de schweiziska alperna” och det är kanske inte så konstigt eftersom han själv gärna läser Camilla Läckberg, Mari Jungstedt och andra svenska författare. Även om Schweiz har deckarförfattare sedan innan så skiljer sig Marc Voltenauers böcker en del från dessa. I hans berättelser beskrivs alpmiljön tydligt och platsen och kulturen har stor betydelse i historien.
– När min bok kom ut tyckte många att det var kul att läsa en deckare där man känner igen orten. Det har väckt intresse, säger han.
Bergsbyn Gryon i sydvästra Schweiz blev platsen för deckarserien eftersom Marc Voltenauers sambo Benjamin kommer därifrån och byn har den perfekta omgivningen för våldsamma hemligheter. Den natursköna platsen med bara drygt 1 000 invånare påminde Marc Voltenauer om andra mordiska platser såsom Läckbergs Fjällbacka och Jungstedts Gotland.
I böckerna får själva platsen och dess människor stort utrymme. Han är noga med miljöbeskrivningar och gör alla efterforskningar på plats. När han beskriver ett café i Gryon sitter han där vid ett bord och skriver, när han berättar om händelser i Fide kyrka arbetar han på plats i kyrkbänken. Eftersom detaljerna är så viktiga för honom har han valt två platser som han känner mycket väl – Gryon och Gotland.
– Orten är som en karaktär i boken och har sin egen personlighet, säger han.
Böckernas huvudperson Andreas Auer har väckt en del uppmärksamhet bland läsarna och pressen. Han lever i ett lyckligt samboförhållande med journalisten Mikael. Dessutom har han ett ordnat liv och är nöjd med tillvaron. Det stämmer inte riktigt överens med den klassiska bilden av deckarvärldens kriminalinspektörer. Det är ofta en smått alkoholiserad man med kvinnoproblem, som dessutom har få eller inga intressen utanför polisyrket.
Normen bryts ytterligare av att Andreas är homosexuell.
– Jag är också det och när jag skulle skriva så ville jag beskriva något som ligger lite närmare mig själv, förklarar Marc Voltenauer.
Att Marc Voltenauer ens blev författare är inget annat än en tillfällighet. I sitt vuxna liv har han flera gånger bytt karriär och riktning.
– Det bara blev så. Livet gör att saker händer, konstaterar han.
Som ung ville han bli präst och satsade stenhårt på sex års teologistudier.
– Den teologiska bakgrunden har alltid funnits i familjen. Min morfar var biskop i Strängnäs, berättar han.
Trots att han redan hade börjat hålla i gudstjänster innan studierna var avklarade kände han att han var för ung för att bli präst med en gång. Han ville hinna prova annat först och fick jobb på personalavdelningen på en bank.
– Jobbet handlade fortfarande om människor, säger han.
Efter ett antal år träffade han sin sambo Benjamin och paret bestämde sig för att sluta jobba – istället begav de sig ut på en världsresa. De sa upp sig från sina arbeten och gjorde sig av med lägenheten. Under drygt ett år reste de utan att ha något som väntade hemma.
Under tiden läste Marc många deckare. Efter att ha plöjt igenom ett 50-tal började en del dramaturgiska knep visa sig.
– Jag såg vilka tekniker författarna använder för att bygga upp spänningen, säger han.
I kombination med all tanketid som fanns under resan dök en helt ny idé upp – att han själv skulle skriva en bok.
– Jag tänkte aldrig att jag kunde det eftersom jag inte skrivit innan, men samtidigt hade jag känslan av att det skulle vara kul.
När Marc Voltenauer återvände till Schweiz fick han ett styrelseuppdrag i ett läkemedelsbolag. Vid sidan om det började han skriva den första boken.
Det visade sig att det fanns ett stort sug efter den typen av deckare och boken har sålts i 60 000 exemplar.
– Det var ju ganska otroligt för det var min första bok. Jag hade ingen aning om vad som skulle hända och så blev det den mest sålda deckaren i Schweiz det året, säger Marc Voltenauer.
Han blev fast i skrivandet och innan han ens visste om den första boken skulle ges ut av något förlag började han på uppföljaren.
– Jag fick en ny idé och kunde bara inte vänta, säger han.
Också denna blev en försäljningssuccé och böckerna har nu getts ut i andra fransktalande länder som Frankrike, Belgien och Kanada. Nu följs succéerna upp med en deckare i Gotlandsmiljö.
När Marc Voltenauer skrev de två första böckerna om Andreas kunde han inte låta bli att smyga in några Gotlandskopplingar. Även om han inte hade det klart för sig att han skulle skriva den tredje boken ”L’Aigle de sang”, på svenska ”Blodörn”, så fanns det en tanke i bakhuvudet.
– Andreas har en liten anknytning hit. Jag känner mig väldigt hemma här och det passar bra som deckarplats, säger han.
Kriminalinspektören har en känsla av att han saknar något och börjar utforska sin barndom.
– Han upptäcker att hans förflutna inte alls är så som han har trott och han kommer till Gotland för att försöka leta. Då upptäcker han något hemskt som har hänt -79, säger Marc Voltenauer, som inte vill avslöja för mycket.
Under året bor han i Fide för att färdigställa boken samtidigt som sambon passar på att studera svenska.
Även om födelsestaden är Genève och det är där Marc Voltenauer har vuxit upp så är också Sudret en viktig del av hans uppväxt. Det vita huset med blå fönsterkarmar köptes på 60-talet av hans morföräldrar och har sedan dess varit familjens bas under varje sommar. Med en svensk mamma och en tysk pappa som träffades i Schweiz har Marc Voltenauer haft en fot i varje land.
– Jag pratade svenska med mamma, tyska med pappa och franska i skolan, säger han.
I veckan som gick deltog Marc Voltenauer för första gången på Bokmässan i Göteborg, där han hade både panelsamtal och författarpresentation. Hans mål är att hitta en förläggare som vill ge ut hans böcker på svenska.
– För mig vore det naturligtvis en dröm. Jag började läsa svenska deckare, som min mamma gav till mig. Det var mycket Mankell då. Dessutom känner jag mig hemma här så för den skull så skulle det vara jättekul, avslutar han.