Med ”Fattigfällan” tog Charlotta von Zweigbergk det svenska välfärdssamhället på sängen. Hennes bok Augustnominerades och blev tongivande i diskussionen kring fattigdomsproblematiken i Sverige, ett av världens rikaste länder.
Roman eller reportage? frågade sig somliga när det begav sig. I boken fanns ett jag – men det tillhörde inte författaren, utan den utförsäkrade ”Beata”. Kvinnan existerar i verkligheten och von Zweigbergks intervjuer med henne låg till grund för den hyllade reportageromanen.
I den aktuella ”Dippen & jag”, hennes första vuxenbok sedan ”Fattigfällan”, är jagformen inte längre ett litterärt grepp. Den röst som talar till oss är hennes egen, och den berättar en djupt personlig historia.
”Dippen & jag” handlar om Charlottas pappa, Jurgen von Zweigbergk, som var politisk redaktör på GA 1986-1993. ”Dippen” – det var hennes smeknamn för honom – gick bort 2008. Sista tiden blev tuff och kantades av hjärtsjukdom, Alzheimers och cancer.
– Jag började skriva runt 2007. Han var dålig men ännu i livet då. Vid den tidpunkten visste jag inte säkert att det skulle bli en bok. Det var snarare minnesanteckningar. När jag såg denna människa – jag minns honom som en stor, stark karl – tyna bort bit för bit började jag fundera över vår relation. Det fanns vissa händelser som jag behövde skriva av mig, kände jag, säger Charlotta von Zweigbergk när vi träffas i Slite.
Ordet ambivalent återkommer gång på gång när hon ska beskriva fadern och hennes förhållande till honom.
– Han var en himmel- eller helvete-pappa. Å ena sidan rolig och lekfull – han lekte bättre än ett barn. Å andra sidan kunde han vara kall och raljant. Jag upplevde ofta att jag hade svårt att nå honom.
Var du någonsin rädd för honom som barn?
– Det kunde bli obehagligt ibland. Jag kommer ihåg en händelse vid sommarhuset i Brissund när jag var tre år. Pappa var ute och eldade. Han slängde in mer och mer grejer i brasan, det tog liksom inte slut. Han gick över en gräns, och jag märkte det trots att jag var så liten då. När jag försökte stoppa honom skrattade han bara. Hans ironiska sida var svår att bemöta som barn.
Tog du upp det här minnet med honom senare i livet?
– Jo, och då skojade han bara bort det. Han gjorde ofta så. Han kunde säga något väldigt drastiskt, typ att han skulle ta livet av sig. I stunden tänkte man att jaja, det var väl bara ett skämt – han kunde ju vara oerhört rolig. Men efteråt började man alltid fundera: Vänta nu, vad var det han sa egentligen? Vad menade han? Det skapade en osäkerhet som har följt mig genom livet. Jag känner mig ofta osäker i relationer. Du säger att du älskar mig i dag, men i morgon då? Saker kan svänga så snabbt – för så var det alltid med honom.
Jurgen von Zweigbergk förstod själv att hans beteende kunde uppfattas som egendomligt.
– Han pratade alltid om de ”von Zweigbergska nerverna”. ”Pappa kan inte åka hiss eller gå över torget” – det var bara så det var, och det var ingen hemlighet. Han ”dippade” ganska ofta, så mitt smeknamn för honom var passande, även jag förmodligen inte tänkte så när jag började kalla honom Dippen.
Några år efter Jurgen von Zweigbergks död insåg Charlotta att minnesanteckningarna faktiskt hade potentialen att bli en bok.
– Det slog mig till slut: Historien håller ju, den har något mer. Det är ju egentligen inte en biografi jag skrivit. Snarare en berättelse om en far- och dotterrelation. Samtidigt vill jag understryka att det här är min bild av honom. Andra människor i hans närhet har säkert en annan.
Far- och dotterrelation säger du. Har du någon uppfattning om hur den skiljer sig från en mamma- och sonrelation?
– Jag har alltid inbillat mig att det är lättare att vara son, men jag vet inte om det stämmer. När män skriver om sina mammor blir det ofta antingen-eller. Antingen var hon vidrig och man hatar henne, eller så avgudar man henne. Med pappor finns det en tendens att författare vill visa båda sidorna samtidigt.
Så föll det sig också med hennes egen bok. ”Dippen & jag” är ingen uppgörelse, snarare en kärleksförklaring och försoningsakt – även om vägen dit var lång.
– Jag hade länge ett pappahål, kände jag. Så blev han sjuk. Det råkade sammanfalla med att jag skaffade huset här i Slite. Vi tillbringade mer tid tillsammans då än under hela min uppväxt, tror jag. Vet du, det läkte så himla bra – att känna mig behövd, känna hans kärlek, att jag fick betyda något för honom helt enkelt. Efter det blev jag pappamätt.
Fanns den känslan även när du skrev boken?
– Nej, då blev jag mest upprörd. Det gör ont att skriva om någon man älskar. Det kändes som att såret revs upp igen.
Varför gör man det då, skriver?
– Ja, det är en bra fråga. I längden tror jag att man blir en rikare människa genom att våga se både det svarta och det vita. Och nu när boken är färdig känner jag att såren läkt igen. Det goda segrade i slutändan. Nu minnes jag Dippen med ett leende.
Tvekade du någonsin? Jag menar, var du inte rädd att hänga ut honom?
– Klart att jag tänkt lite i de banorna. Samtidigt har jag närmat mig honom med respekt och kärlek. Så får man komma ihåg att han ännu levde när jag började skriva. Jag frågade honom faktiskt vad han skulle tycka om en bok som den här.
Vad svarade han?
– Han tyckte det var magnifikt. Han hade bara en reservation: ”Men – du kan väl vara lite hygglig mot mig i den i alla fall?” Så typiskt Dippen att säga så.