"Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden" (Kungl. Gustav Adolfs Akademiens Acta-serie 149) är boktiteln som tar ett rejält grepp på Beowulfproblematiken. För det finns många teorier omkring den verkliga/fiktiva historiska personen Beowulf och eposets ursprung. Och mycket berör Gotland.
Bo Gräslund är professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet. Han har fortsatt sin forskning inom olika områden och Beowulf är ett av dessa.
– Och min forskning visar att det rör sig om Gotland, det är ingenting jag har styrt. Jag har ingen annan anknytning till Gotland än att jag besökt ön många gånger. Det tror jag är bra, ingen kan misstänka mig för att jag har ett personligt intresse, menar Bo Gräslund.
För Beowulf-kvädet benämns oftast med ursprung i England och vara en i huvudsak fiktiv berättelse. Något som Bo Gräslund fastslår är fel. I sin granskning kommer han fram till att det överförts som ett enhetligt muntligt diktverk från östra Sverige till East Anglia omkring år 600, för att sedan traderas i fornengelska dialektområden för att till slut förevigas på manuskript.
– Jag är den förste att leda i bevis att inte hela Beowulfkvädet är påhittat i England, det är huvudsakligen det min bok går ut på, 80 procent av den består av det. När man kommit fram till detta kan man läsa och förstå det ur nordisk synvinkel. Man måste börja i den änden för att bli trovärdig.
Bo Gräslund anser att det finns en historisk bakgrund till Beowulf men att det rymmer mycket omskrivningar, metaforer och bilder som germansk och urnordisk diktning arbetar mycket med.
– Det har blivit missförstått under traderingens gång och uppfattats bokstavligt som sagomotiv, framför allt i England.
När Bo Gräslund väl fastslagit sitt utgångsläge blir följden en hel del för Gotland intressanta slutsatser. De folkgrupper som nämns i eposet är främst svear, daner och ett folk som på fornengelska benämns geatas, i svensk översättning har de kallats "vädergautar". Västgötar och östgötar handlar det inte om.
– Det finns inget som helst i Beowulf som pekar ut götar på svenska fastlandet, det är en enorm myt som vi kan avliva. Däremot finns det otvetydiga tecken på gutar som det viktigaste epitetet som ges i kvädet, vädurgötar. Och väduren är som bekant en nationell symbol för gutarna under medeltiden.
– Traditionellt har det uppfattats som "väder" men det finns inget folk på jorden som uppkallats efter väder utan det är väduren, baggen, fastslår Bo Gräslund.
Han menar också att Beowulf, av kunglig sveasläkt, efter krig mellan gutar och svear hade sitt viste som gotländsk kung på en kungsgård i Burs.
– Det är inte bevisat men en rimlig hypotes. Området i Burs pekades ursprungligen ut av Gad Rausing (industriman och arkeolog) men han pekade inte ut Stavars hus som jag gör. Det är en unik gård, inte minst vad gäller arkeologiska fynd.
– Jag lutar också åt att Beowulf och Avar Strabain är samma person, det finns gemensamma traditioner. Även det är hypotetiskt men fullt möjligt.
Bo Gräslund är väl medveten om att Beowulfs mer eller mindra starka Gotlandsanknytning är föremål för olika forskaråsikter.
– Det är som en het potatis. Men det är bra med ett lokalt intresse.