Eric Palmqwists nya skiva handlar om viljan att lämna ett missbruk. I dag kan han som en fri och frisk människa se tillbaka på en tillvaro som höll på att gå helt över styr.
Eric Palmqwists första album på svenska, ”En halv gris kan inte gå” som ges ut i dagarna, är en temaskiva om hans långt gångna men sedan drygt tre år avslutade missbruk av alkohol och andra droger.
– Den handlar om att vara på gränsen. Att vara i missbruket och vilja därifrån, men samtidigt vara livrädd att mista det för att det är där jag känner mig mest trygg.
Vi pratar om det i den här intervjun, om det beroende som till slut blev för mycket, som knäckte såväl rockband som vänskapsrelationer och tog honom till botten.
Men också om vägen därifrån, mot ett vitt och sobert liv.
– I dag är jag stolt över att vara nykter alkoholist, säger han.
Eric Palmqwist är musiker och låtskrivare i bland annat hyllade EP’s Trailer Park. Född och uppvuxen i Visby, nu sedan 25 år boende i Stockholm där han livnär sig som låtskrivare och har låtar med diverse artister på listor runt om i världen.
Vi träffas i Lojsta, i huset som funnits i familjen i åratal och som med tiden blivit Erics reträttplats. Hit reser han för att hämta andan när Stockholm bråkar som mest.
Det här är hjärtats trakt, här har han lagt ner timmar på att renovera, slipa golv och måla, här sitter han om kvällarna och ser ut över träsket, här brygger han sitt kaffe starkt och hett och kommer lite närmare livet.
Här skriver han också en hel del musik, bland annat till den nya skivan.
– Alla låtar som inte är skrivna på amfetamin har kommit till här, ler han där bakom skägget.
För så är det, eller rättare: så var det, fram till den 26 juli 2015, tre och ett halvt år sedan nu. Det är den dagen han räknar som Dagen N, som i nykterhet.
Varför just den dagen och varför just då?
– För att jag var färdig. Jag var alltid gränslös när jag drack, hamnade i skit, sårade mina vänner, sårade mig själv, vaknade med ångest...ja, säger han, jag kom till en punkt när jag var färdig.
Eric Palmqwist har levt i musikbranschen hela sitt liv, en bransch fylld av alkohol (precis som historiskt sett bevars även journalistbranschen).
Han och polarna i Visby bildade bandet Midnight Moses när de var 17. De spelade på ungdomsgårdar och för Eric var det en slags revansch, där stod han på scen, han som alltid varit mobbad.
I 20-årsåldern flyttade de till Stockholm för att satsa. Bandet bytte namn till Monostar, satsningen ledde till albumet ”The Airport” 1999.
Karriären kantades, säger han, av hårt festande. Skulle han upp på scen genomförde han en slags självmedicinering för att komma i fas med sig själv.
Och så kom det att fortsätta, år efter år. Efter år.
Eric skruvar på kepsen, skrattar åt den tiden, det gör han ofta under intervjun.
– Alla festade, det var inget konstigt. Och gjorde någon bort sig blev det en skön story att garva åt; ”jaha, och vart tog du vägen i går”, liksom.
Upplevde du att ditt eget missbruk accelererade genom åren?
– Nej, egentligen inte. Jag drack inte varje dag, däremot har jag haft svårt att vara social utan alkohol, berusningen har varit ett sätt att övervinna min sociala fobi, jag drack alltid när jag skulle vara bland folk. Däremot har konsekvenserna accelererat...det blev ohållbart till slut.
Eric och jag känner varandra, ett kort tag umgicks vi och spelade även en del tillsammans. Det var när 90-talet var på upphällningen. Jag minns ett kaosartat framträdande på Grå Gåsen i Burgsvik. Där fanns mycket öl och många tjejer.
I augusti 2015 föddes Erics dotter Ruth, ”Rutan”, som han i dag är varannanveckaspappa till. Hennes då förestående födsel var en av anledningarna till att Eric valde att låta sig bli nykter.
Redan tidigare hade han försökt ta tag i sina problem. För att det var problem rådde ingen tvekan om, inte ens inför honom själv. Hans dåliga ölsinne skapade kaos och sårade folk, blicken kunde bli svart, omdömet okontrollerat.
– När man är 20 får man en kick av alkoholen, när man är 40 finns inte kicken kvar, då får man ta till annat, amfetamin mest...till slut nådde jag helt enkelt botten.
Men ändå är det en annan händelse han betraktar som det vägskäl där han till slut var tvungen att välja.
När en nära och viktig vänskapsrelation kraschat på grund av Erics missbruk, då var det plötsligt på riktigt. Då, i juli 2015, nådde han tills slut vägs ände.
– Jag skämdes så in i helvete, säger han. Allt kom ifatt, jag var tvungen att ta tag i mitt liv.
Men det måste varit många som påpekat att du borde skärpa dig?
– Ja...men då skaffade jag bara nytt umgänge.
Var det så?
– Ja...fast det såg jag inte då. Nu ser jag det. Tyckte folk jag var jobbig sket jag i dem och började umgås med andra. Jag har blåst många band på mitt supande.
En gång tidigare har jag varit i Lojsta för intervju, det var 2013, jag letar fram den ur tidningens arkiv; ”En dunk vin, baconchips, snabbkaffe, en flaska konjak, raggsockor, några tomma ölburkar, en dosa Ettan” skrev jag i den texten. Det var uppenbart en annan tid.
Det kan finnas många orsaker till missbruk, en del menar att det bottnar i ett inre hål som måste fyllas med något annat, ett hål grävt av otrygghet eller andra trauman i barndomen.
Jag frågar Eric hur han tänker kring det och han säger att...
–...så kan det alldeles säkert vara, jag känner igen mig i det. Jag hade många depressioner mellan 20 och 30, men det är också lätt att luta sig mot det; ”Oj, vad det är synd om mig för jag hade en svår barndom”. Det finns också forskning som säger att arvet har betydelse och i mitt fall finns den här problematiken i bakgrunden.
I dag ser Eric sig som fri från missbruket, oavsett vilket som är dess rot. När han varit vit i ett halvår genomgick han Anonyma alkoholisters 12-stegsprogram, för att han ville det och var motiverad.
Två år är en kritisk gräns, då är det lätt att trilla dit igen. Den är passerad och han har, säger han, lärt sig att undvika de triggers som finns.
– Men belöningssystemet finns där alltid, det gäller att varje dag vara på sin vakt. I början fanns det en viss skam i att ha missbrukat, i dag är jag stolt över att vara nykter alkoholist, säger han.
”Det tog lång tid, men livet är ingen fälla / Se dej omkring, det finns ingen här som vill göra dej illa, bara du” Ur sången ”Sarg och sorg”.
Låtarna på skivan ”En halv gris kan inte gå” är skapade i ett gränsland, inte sällan på natten då krogarna stängt men amfetaminruset höll honom vaken.
Missbrukstemat var inte tänkt från början, det bara blev så.
Livet höll på att braka åt helvete, han ville bort från dekadensen, in i ett renare liv, men ändå inte. För hur skulle det vara där? Rädslan att lämna det som var hemma och vant mot något okänt och främmande var stor.
Han hade en Roger McGuinn-slinga i huvudet, stod i publiken på en konsert med Emily Barker i Stockholm, lånade en gitarr i pausen, gick ut i ett soprum och skrev embryot till det som kom att bli albumets titellåt.
– Jag valde svenskan och ville skriva en ärlig skiva...egentligen handlar det om en liten pojke i en vuxenvärld, någon som känner sig som ett barn, precis som jag gjorde.
För att du aldrig kände dig tillräcklig.
– Ja, precis.
Men varför denna bekännelse på skiva? Och via uppdateringar på Facebook?
Han funderar ett tag, säger att det kanske är för att sätta press på sig själv, om alla vet kan han inte smita:
– Jag kom till den punkt då jag ville berätta. Nu kan jag också hjälpa andra, det är sista steget i 12-stegsprogrammet, att öppna sig för andra och ge råd. Det gör jag nu och det verkar som att många i min ålder har problem, det ser jag tydligt nu.
I dag är fyllorna och rusen ersatta med mer låtskrivande än någonsin. Han tar tunnelbanan från Kärrtorp till studion i Aspudden där han skriver sin musik.
Han har också, säger han, blivit en bättre gitarrist och musiker, han förbereder sig mer, är mer koncentrerad.
– Första spelningen jag gjorde nykter var på Almedalsbiblioteket under Kulturnatten den hösten jag lagt av...jag lirade solo och var jävligt nervös.Jag satt på Högklint under eftermiddagen, du vet ”Jag kan flyga, det kommer att gå”.
Jag var på den spelningen, minns du? Och nu när du säger det, det märktes att du inte var som vanligt.
– På scen är jag aldrig nervös, men före och efter...det är min sociala fobi, jag har alltid haft svårt för det där. När man passerade Schenholms, jag kunde gå omvägar för att inte folk skulle komma ut och snacka med mig om jag inte var packad. Men nu...jag har hittat sätt att hantera det där.
Eric säger att han är en lugnare människa som lever ett lugnare liv, han har inget behov av flykt, hellre än att hänga på krogen kvart i två håller han sig hemma.
Om du tittar tillbaka på dig själv för, säg, fem år sedan, vem ser du?
Eric fingrar på en av sina många gitarrer, drar några ackord, funderar en stund.
– Vem jag ser...jag ser en person jag inte är längre, en jag varit och som finns i mig, som alltid kommer att finnas där, men jag kan aldrig bli honom igen.
Du är inte orolig att återfalla?
– Jag är en annan i dag, i grunden. Det är det som AA hjälpt mig med. För mig har det blivit naturligt, du vet, har man bara ett ben får man acceptera att det är så, vad annat kan man göra?
Det finns tillfällen han saknar. Som på våren, när jeansjackan åker på och uteserveringarna öppnar, att sitta med en öl och låta de inre hörnen bli lite rundare.
– Nu tar jag en alkoholfri istället, de är goda! Jag mår bra nu, och det bästa är att jag fått tillbaka de flesta av mina vänner, det är stort av dem för jag var verkligen ingen rolig människa.