Opera är inte känt för att vara en lågmäld eller återhållen konstform. Den spelar i regel på det övre känsloregistret och slutar oftast med ond bråd död. Frågan är då: kammaropera, är det en ekvation som kan gå jämnt ut? ”Syster Angelica”, Opera på Gotlands andra produktion efter 2013 års ”Hans & Greta”, ingår i Gotland chambers program, så uppenbarligen var det värt ett försök.
Puccinis stycke är visserligen en enaktare, men operagenrens svulstiga kännetecken finns ändå bevarade. I handlingens mitt står Angelica (Michaela von Koch), en kvinna som spärrades in kloster efter att hon födde ett utomäktenskapligt barn. Angelica lever i denna fängelsetillvaro i sju år innan hon en dag nås av en tragisk nyhet.
Man behöver inte vänta särskilt länge på giftbägaren och det nedblodade linnet. Men den korta startsträckan mot undergången är inte det enda som gör Opera på Gotlands version av ”Syster Angelica” till en kammaropera. Det har skurits en hel del rollistan, i runda slängar från 15 till 5 roller.
Musiken, ursprungligen komponerad för en orkester, har i sin tur transkriberats för fem brassmusiker och en orgel.
Inledningsvis känns det ovant och lite märkligt att inte höra stråkar. Inför premiären har det varit mycket tal om spelplatsen, S:t Nicolai ruin.
Så klart är det fint och passande att spela Puccinis nunnetragedi i ett riktigt kloster – men det är inte utan sina problem.
Under det intro som föregick premiären pekade dirigenten Thomas Schubak på den musikaliska utmaningen: det är knepigt att uppnå balans mellan de lyriskt lågmälda partierna och de bombastiska med brassinstrument.
Det märks faktiskt i början, och akustiken i S:t Nicolai är inte till någon hjälp. Nunnornas röster dränks vid minsta ljud i eller utanför ruinen.
Men i takt med att känslorna skruvas upp ökar också volymen. Och då, äntligen, får musiken vingar.
Det är nog huvudsakligen Michaela von Kochs förtjänst. Gränsen mellan sammanbrott och befrielse är tunn i hennes tolkning Angelica. Hon sparar på krutet till slutet, men då smäller det rejält.
På sätt och vis räddar avslutningen den första halvan retrospektivt – om inte musikaliskt, så åtminstone tematiskt. Kontrasten blir så slående mellan den Angelica som levt nedtystad i sju år och den Angelica som under ett ögonblick får utlopp för tårarna som kokat i tryckkokaren.
Med ”Syster Angelica” har Opera på Gotland spänt bågen högt. ”Hans & Greta” var en fin liten föreställning, men det här är ett uppenbart kliv framåt. Då gör det inte så mycket om man snubblar aningen på vägen.