Essä
Medio augusti. Grov men vänlig sjö på vägen ut till naturhamnen. Östergarnsholm. Ensamt och vackert. Växternas kulörta lyktor nedtonade så att vandraren förstår att hösten är på väg att långsamt ta över scenen. Skärpiplärkornas ungar är fullvuxna. Samspråkar sinsemellan med sina fina lockrop. ”Visst”. ”Visst”. En småspov korsar ön på väg åt sydväst. Dess ljudliga och klangfulla rop tonar bort i soldiset. ” Pyhyhyhyhy …. ”
Annars mest kentska tärnor och de håller ju aldrig tyst som du vet. Gnisslande ”Kjierick, kjerick ” överalltifrån.
Sikten god men nog är det med skumögd blick svårt vara helt säker på om det är en flock zebror som vandrar därborta på savannen. Jo tusan! Med lammen.
Vandrar förbi en sedan länge död säl. Dess skinn är stramt runt de väderbitet vita ryggkotorna. Men de levande vännerna tycks vara till havs. Och syns inte till. Däremot bröstkorgen på en halvt begravd träbåt. Uppfläkt på stranden med sina grå spretande spant likt krökta revben. Här har fiskats mycket ute på ön i gamla tider. Tider då havet var rent och hyste ymniga stim. Av strömming. Torsk förstås. Piggvar och flundra.
En havsörn lågt över tulkörtens domäner. Tre kustlabbar viner hastigt förbi som jaktplan. Skickligare än dem kan knappast en flygare bli. Så lever de också i hög utsträckning på att parasitera. Jaga efter och stjäla andra fåglars fångster. Jag tror de är mest förtjusta i fisk. Förutom vind och höga vågor. Inte förutan tillbringar de bara två ynkliga månader om året för att häcka i Östersjön. I övrigt är långt större och vildare hav deras egentliga hemvist. Atlanter. Och oceaner.
Robinson Kruse släntrar förbi invid Holmens norra fyr. Vi slår ihjäl några ord. Han berättar att Fredag är på havet med sitt lilla hemgjorda nät. Och att de båda mest är ute efter drömmar. Att så har vardagslivet gestaltat sig för dem. Längtan efter ett rent hav. Och solidaritet med Moder Jord. Ibland blir det också lite skarpsill eller en flundra. Men mest som bifångst i deras utopiska garn.
Nå. Vi diskuterar nu vädret och den franske politiske filosofen Jean-Jacques Rousseau. Som vi brukar göra då vi möts. Och ” – Ja! ” säger Kruse.
”- Vi behöver omedelbart en ultrademokratisk världsordning med Rousseanska förtecken. Formulerad av Pjotr Krapotkin och andra av våra vänner. ”
Sedan skiljs vi åt. Vandrar åt varsitt håll. Och de levande sälarna är fortfarande långt borta. Som drömmar. Men nog är vi alldeles överens. Det brukar vi vara. Kruse och er skrivande vän.
I havsgrottans tak hänger trots sensommaren fortfarande två kullar hussvala kvar i sina lerkokonger. Ur det ena tittar tre stora ungar nyfikna ut. Snart lämnar vi!