De bor på övervåningen i ett före detta mejeri, ovanför den sommaröppna butiken och textilverkstaden Vamlingbolaget. Det var 1983 som paret Björner och Kristina Torsson flyttade från ett radhus på Lidingö i Stockholm med de två yngsta av de fyra barnen till Vamlingbo på Storsudret. Kristina behövde en ateljé och verkstad för sina kläder och tyger och de hade letat länge efter en lämplig plats när de äntligen hittade rätt. De första åren veckopendlade Björner mellan Gotland och Stockholm, där han arbetade som lärare och forskare inom arkitektur på Tekniska högskolan. Så småningom övergick han till en halvtidstjänst för att kunna ägna mer tid åt sitt skrivande och 2001 lämnade han jobbet i Stockholm för att helt och fullt hänge sig åt poesin och verksamheten på ön.
Björner Torsson sitter vid köksbordet klädd i Vamlingbolagets karakteristiska mönster och färger i hustruns design.
– Jag har gått klädd i Stinas kläder i 50 år, säger han med ett varmt leende.
Framför honom på bordet ligger hans senaste diktsamling, den trettonde i ordningen, ”På spång över det som varit”, som i titeln avslöjar att den handlar om minne och erfarenhet, och om hur historien sätter spår i oss.
Det har gått över 50 år sedan han debuterade som poet med ”Duvan i oljeregnet” 1964.
– Jag började skriva som mycket ung. Under en tioårsperiod av mitt unga liv, mellan 7 och 17 års ålder, stammade jag. Därför pratade jag ganska lite och när jag väl öppnade munnen försökte jag komprimera orden så mycket som möjligt. Det är nog en orsak till att jag känt mig hänvisad till att skriva, och att skriva på det förtätade vis som man gör i dikter, berättar han.
Det var i samband med en händelse som inträffade när Björner var 7 år som han började stamma. Hans bästa vän drunknade när de var ute och åkte skridskor. De var tre pojkar som gav sig ut på isen en vinterdag 1944.
– Han var bäst av oss på skridskor och skulle visa hur man åkte baklänges. Då såg han sig inte för och åkte rakt ner i en vak. Vattnet var strömt och han var borta på en sekund.
– Efter olyckan försökte mina föräldrar skydda mig genom att inte prata om vad som hänt. Jag fick inte ens gå på hans begravning. Istället borde jag förstås ha fått leva mig igenom förlusten och sorgen, säger han.
Jag undrar hur det gick till då han slutade stamma tio år senare.
– När man talar om att man stammar, får man höra att man måste gå i psykoanalys och undersöka rötterna till detta. För mig var det precis tvärtom. Jag gick till en röstskola i tre veckor och lärde mig andnings- och talteknik och avslappningsövningar, såsom skådespelare och sångare gör. Det har jag haft en väldigt stor nytta av i hela mitt liv, svarar han.
Teman som återkommer i flera av Björner Torssons diktsamlingar är vatten och förlust. Vattnet som något som väcker minne och inspiration och som föder bilder, drömmar och fantasier.
– Hur många gånger har jag inte stått vid relingen ombord på färjan mellan Nynäshamn och Visby och tittat ut över vattnet? När jag veckopendlade skrev jag mycket på resande fot, på båtbussen och färjan. Den franska filosofen Gaston Bachelard har skrivit om de fyra elementen som utgångspunkt för fantasins arbete, dagdrömmar och poesi. Hans bok ”Vattnet och drömmarna” är oerhört spännande.
Språket för Björner Torsson är en öppning till frihetens rike, där allt är möjligt och där poesin överskrider gränser i högre grad än prosan.
– Jag vet att jag skriver en poesi som många tycker är svår och komplex med associationer åt alla håll. För mig är det naturligt. Jag tycker att tillvaron är just så – stökig och sönderfallande, menar han.
Ett tema som han ständigt återkommer till är ”Stadig är ostadighet”, ett citat från 1600-talsförfattaren Lasse Lucidor som också blev titeln på en diktsamling.
– Det enda som man kan förlita sig på är hur osäker världen är. Man har ju ett åldrande i sin egen kropp hela tiden och vi ser det runt omkring oss: allt från att hortensian vissnar på fönsterbrädan till utvecklingen i världen och naturkatastrofer, säger han och tillägger:
– Jag kan inte förstå hur man kan skriva en poesi som är harmonisk i en sådan värld som vi lever i. Jag måste vara så sann som jag kan – varför skulle jag annars skriva?