Ny bok
Björner Torsson
Vara sten i sin sko
Förlag: Nirstedt/Litteratur
En stor poet har gått ur tiden. Den 10 maj avled Björner Torsson i Vamlingbo efter en tids sjukdom. Den 15 maj utkom hans diktsamling ”Vara sten i sin sko”. Det finns ett samband mellan de båda händelserna. Den här samlingen är i några texter hårt präglade av närheten till döden.
Ständigt / Vara sten i sin sko // Synen fördunklas av smärtan / Men hörseln / kan levlas / upp / som när / Jag är ett barn en sommardag och en fluga / drar förbi i hörselgången // Men smärtan gör mig / otymplig / Jag kan knappt vända blad i en bok // Det är sant / : / Den bryter in / Det lilla barnet kryper som en krabba på vägen // Det är i smärtan barnet kryper och kastar sig / Det är inne i ryggen.
I en intervju i december 2017 säger Björner Torsson: ”Jag vet att jag skriver en poesi som många tycker är svår och komplex med associationer åt alla håll. För mig är det naturligt. Jag tycker att tillvaron är just så – stökig och sönderfallande.”
Om språket som skall tolka verkligheten vrenskas så har poeten funnit sin metod. ”Med språk måste man vrida om näsan på verkligheten” – och det är verkligen det han gjort i alla dessa diktsamlingar som tillhör de finaste i de senaste decenniernas svenska litteratur. Han har prövat uttryck, brutit sönder grammatiska regler, uppfunnit nya sätt att sätta samman orden och låtit dem dansa i nya taktarter.
Man kan ständigt gå tillbaka till Björners dikter och utvinna nya erfarenheter. Frågan är om inte det här är den mest förutsättningslösa och ungdomliga poesi som skrivits i Sverige under lång tid. Och mellan allt det som språket vrenskas med finns de underbara bilderna:
Att bilden får söka sig in mellan träden / Det finns ju glipor där som faktiskt saknar botten / Där man kan förlora sig i något okänt. Terrängen som den finns / som en världsbild. Grenverkets precision, / i all dess enkla självklarhet, i sin vila inför våren.
Gonom Torssons poesi rinner den skånska Rönne å. Björner och två kamrater gav sig 1944 ut för att åka skridskor men en av dem hamnade i en vak och försvann. I nästan alla diktsamlingar kommer den här traumatiska upplevelsen tillbaka. Den avslutar också denna hans sista samling.
… Alltså samma väg / gå samma gamla svartna vattenhål och dit / efter snart 80 år ska hålet hämta mig / den absoluta svärtan i en ram av is och klirr /…
I boken ingår också ett 25 sidor långt prosaavsnitt som började skrivas i samband med samlingen ”Brudens kläder” 1983. Björner ville gärna referera till en fiktiv text och angav i noterna att det rörde sig om Sajmon Harassnikoffs ”Textes I-IX” från 1933 till 1951.
Till slut tog Björner steget fullt ut och blev Harassnikoff i och med denna text. Han har skapat en heteronym. Precis det som den portugisiske författaren Fernando Pessoa gjorde. Denne skrev under olika namn ett stort antal dikter av skilda slag. Det känns riktigt att också Björner Torsson tillhör heteronymdiktarna.
Det finns så mycket obändighet och så många insikter i Björners dikter, så mycket att glädjas åt, att tänka över med hjälp av det språk som alltid var hans grundläggande ämne:
Ja : Djupare sett: språket skiljer oss från världen. Alltså : outgrundlighet. Att kämpa emot. En fysisk värld i oändlighet. En inre värld i oöverskådlighet. Man gömmer något outsägbart bakom orden, bakom sitt tal. Är det detta som är grunden i skrivandet?