Uppenbarligen går det alldeles utmärkt att grilla korv över Tidöavtalets många sidor. Det fick vi i alla fall lära oss av Göran Greider i lördags kväll. Just detta hade han nämligen prövat med framgång hemma i Dalarna. Och det fick vi veta mellan dikter och små prosastycken han själv framförde då kulturföreningen Roxy bjöd upp till poesifest nu i kolgruvan november.
Tidigare har man kallat arrangemanget festival. Numera är den smakfullt omdöpt till fest. Och flyttad från Vårdklockans vackra lilla kyrkorum till Visby Börs. En lokal som kommer vara föreningens vardagsrum framöver. Man presenterade en väl avvägd och blandad kompott där Greider naturligtvis var det stora namnet. Han är ju numera en gigant i vårt land. Såväl politiskt som litterärt. Chefredaktör på Dala-Demokraten, uppskattad sommarpratare, flitigt medverkande i aktuell debatt och med en omfattande bokproduktion inom skiftande genrer.
På Visby Börs är det i första hand hans poesi vi får lyssna till. Och Greider visar sig, inte oväntat, vara en rutinerad estradör. Han blandar varsamt sina kort och framför en rad poetiska texter ur sin rika produktion. Oefterhärmligt. Kanske man kan säga greiderskt. Och till publikens stora förtjusning. Till hans skrivande signum hör att han, som få andra, arbetar vidare i en vardaglig och för alla begriplig tradition. Vars rötter står att finna någonstans under 70-talet med poeter som Göran Palm och Björn Håkansson. De som i sin tur ville bryta upp från den akademiska eller otillgängliga poesin för att föra ut dess språk på gatorna. Något som Göran Greider lyckas med mer än kanske någon annan. Det är som om han skriver fram hela sitt liv. Och på en direkt fråga om hur han kan vara så produktiv kommer svaret att han alltid skriver. Dagligen och stundligen. Och att det alltid går lätt för honom. Det låter som om han, i motsats till så många andra, bara behöver sätta sig till rätta.
Han avslutade med en lång och uppfordrande dikt som tog spjärn i den sjunde oktober nu i höst. I Mellanöstern. Där krigets fasor vindlar fram för att sluta i ett brinnande rop på solidaritet. ”På den sjunde dagen skapar solidariteten nya himlar och nya jordar.”
Kvällens digra program bjöd i övrigt också på mer poesi liksom rikhaltig musik och sång. Om något får plats att nämnas vill jag passa på att uppmärksamma Sara Boström. Med sin vackra sång. Och sitt lyhörda ackompanjemang