Recension

Visby Musik&PoesiFest

Vårdklockans kyrka 9 november.

” Jag är din skånska inälva” lyder en rad i ett av de poem som Bob Hansson framför i Vårdklockans kyrka. Vilket på sätt och vis kan stå som rubrik för hela hans författande. Alltid personligt utlämnande. Ofta självkritiskt och ironiskt. Fullt av humor och allvar i en enda lång och lustiger dans. I kvällens musik- och poesifestival varar hans nummer inte längre än trettio minuter men det är trots gedigen konkurrens i musikalisk omgivning kvällens absoluta höjdpunkt. Rappt, levande, lika känsligt som kraftfullt gestaltar han såväl i ord som med kroppens hjälp allt mellan himmel och jord. Självförakt och uppblåsthet. De allra minsta tänkbara förtretligheter i vardagen vid sidan om våra drömmar och all vår längtan. Efter kärlek. Efter ro och förtröstan. En humanist är han nämligen rakt igenom denna vänlighetens apostel. Och han förstår helt tydligt vad jag menar då jag just kommenterar detta. ” – Ja. Jag vill vara eller kanske bli världens största humanist” blir svaret som i sig självt rymmer båda dessa stråk i hans konstnärskap. Översittarens och underdogens. I Bob Hanssons lek med sin person och det som är botten i oss alla då vi dunkar fram i boskapsvagnen.

Inte har jag själv tidigare sett honom uppträda i levande livet. Men väl läst och uppskattat hans poesi. Fascinerats av ordrikedom och bråda kast mellan högt och lågt.

Hans karriär tog fart sedan han 1995 vann SM i Spoken Word. Därefter följer en rad diktsamlingar liksom några romaner men efterhand har Bob Hanssons arbete koncentrerats på annat. På poesins bekostnad. Radioprogram, workshops och skrivarkurser.

Kvällens framförande är vad jag vill kalla störtskönt! Då han återvänder till poesin. En stor artist och språkkonstnär. Måtte han inte vänta ytterligare fjorton år innan han återvänder!

Arrangörer liksom musiker som deltagit under kvällen må i någon mån förlåta mig. Men jag blir så tagen av vår besökande poet att de andras väl så fina insatser faller i bakgrunden. Bland de övriga måste jag emellertid framhäva Tomas Boström. Som framförde tre låtar av Leonard Cohen. Stycken som han själv översatt trogen originalen. Med ytterst känsliga fingrar. Ja. Jag tror att han tolkat de engelska versionerna genom att bara använda sina fingerblommor. Allt annat är otänkbart. Han är nämligen också en stor poet.