På sätt och vis var det ödets ironi att Kerstin Rosenkvist fick jurypriset på årets vårsalong i Lärbro. Våren är nämligen den årstid då hon blommar upp, både som konstnär och människa, visar det sig när jag träffar henne hemma i Östergarn en knapp månad senare. Det är på sina promenader här i krokarna som hon hittar motiven till sitt finstämda naturmåleri.
– Jag tycker det är svårt att måla under sommaren, när allt i naturen bara blir överväldigande grönt. Jag föredrar helt klart vintern och hösten – men framför allt våren och färgerna då, det där skira. Det är fantastiskt, säger Kerstin Rosenkvist på sin lugna kalmaritiska.
Färgerna är förövrigt det som varit svårast att bemästra i konstnärskapet. Hon ser snarare linjerna som sin styrka – i den mån hon ens reflekterar över konstnärsrollen.
– För mig har det aldrig handlat om konsten med stort K. Jag har alltid tyckt om att rita och teckna, tänkte mig först att jag skulle bli illustratör, sökte till Konstfack efter några år på Gotlands konstskola, men kom inte in. Det var egentligen inget som tyngde mig särskilt. Mer: Jaha, det var väl inte meningen, antar jag.
Dokumentärt fotografi blev hennes plan B. På 90-talet antogs hon till en fotoskola i Stockholm.
– Det funkade egentligen inte det heller. Jag insåg att jag var för blyg och tillbakadragen för att kunna bli fotograf. Det blev bra när jag fotade människor jag kände, men jag kunde inte gå fram till folk på stan bara – det uppstod liksom ingen kontakt.
Brottas du fortfarande med detta?
– Läggningen finns så klart kvar i grunden. Men man blir ju äldre, mer erfaren. Det man inte kan, får man lära sig. I dag har jag inga problem med att prata inför folk.
Efter fotoutbildningen blev hon den människa hon är i dag: En mångsysslare i ständig förvandling.
– Jag har aldrig snöat in på något särskilt. Istället har jag blivit ganska bra på mycket. Ibland kan jag ångra det. Ekonomiskt skulle det i alla fall ha varit bättre ställt om jag valde att satsa på en sak. Men jag lever å andra sidan bekvämt i dag och skulle ogärna växla mitt liv mot ett annat.
Tre teman har ändå utkristalliserats på färden, säger Kerstin Rosenkvist: Bild, trädgård och friskvård. Det sistnämnda är hennes födkrok och hör egentligen inte hit. De två förstnämnda spåren leder dock ut på samma landsväg. Intervjun görs i Kerstins kök, som vetter mot det väldiga trädgårdslandet. Därifrån hörs med jämna mellanrum löpankorna som ska hålla mördarsniglarna borta.
– Jag kan ligga ute och rensa kvickrot i timmar och tycka att det är underbart. Man får vara i sitt eget, i sina egna tankar. Det är samma när jag stänger dörren och sätter mig för att måla. Jag tror också att det har att göra med att man märker en skillnad. Man har en yta, en ovårdad plätt i trädgården eller ett blankt papper, och så gör man något fint av det. Då känner jag lyckopirret som gör livet värt att leva.
Naturkunskap och orientalisk filosofi har spelat en viktig roll för hennes syn på människan och hennes plats i universum.
– Jag tror att mänskligheten sitter ihop mer än vad vi kan föreställa oss. Vi är som vågtoppar på ett hav; vi dyker upp, försvinner ner i helheten och dyker upp igen. Vi sitter också ihop med jordklotet fysiskt och psykiskt i högre grad än vi är medvetna om i väst. Det är mitt personliga svar på den eviga frågan Varför. En av mina drivkrafter har alltid varit att försöka förstå hur saker och ting funkar.
Den vetgirigheten har även präglat hennes konstnärskap, fast inte så mycket i filosofisk mening. Kerstin Rosenkvists kunskapssökande på detta område handlar mer om hanteringen av olika material och tekniker. Akvarellen – det var tre akvareller som gav henne jurypriset på vårsalongen – började hon med så sent som för två år sedan.
– Jag går igenom olika faser, förut var det olja. Det är samma med motiven. Ett tag målade jag mycket harar, sedan blev det ankor. Senast var det träd – det var den fasen som återspeglades på vårsalongen.
När jag hittar ett motiv som jag tycker om så håller jag på med det ett tag, provar mig fram och experimenterar. Det är likadant med tekniken. Jag tycker om att lära mig nya saker. På så sätt håller man igång hjärnan, och då mår man bra.
Vad blir nästa fas?
– Jag kommer förmodligen att återvända till oljemåleriet. Men egentligen är jag på väg ur bildfasen, tillfälligt. Det där är väldigt årstidsbundet för mig. Nu tar trädgårdsfasen över.
Vi är trots allt på väg bort från våren och in i sommaren, med den där överväldigande grönskan som ändå inte gör sig bra på bild.
Och när allt kommer omkring är de inte så olika, bilden och trädgården, två sysslor som möts på vårkanten.