"Kung Lear" är ett av William Shakespeares tyngsta verk. Det har spelats en gång tidigare i klosterruinen. Men årets version, med premiär på onsdagskvällen, skiljer sig radikalt från föregångaren och den är även en definitiv nytolkning och modernisering av vad som i grunden är en tragedi.
Öppningsscenen är tung. Kraftfull musik, rök, sång. Samtliga 12 skådespelare intar tribunen. Sand töms ut på trägolvet och blir sedan till en enkel karta över de tre delar av kungariket som respektive dotter ska ta över, storleksmässigt fördelat efter trions fadershyllningar. Den yngsta, favoritdottern, står dock tyst och vägrar att smickra fadern/kungen till dennes tilltagande ilska. Hon blir därför i praktiken en persona non grata. Spelet omkring det alltid så svåra generationsskiftet kan börja.
Scenografin framtonar som spartansk. En sten som formmässigt påminner om en innehållslös bildsten, en behornad vittorkad djurskalle á la klassisk western och ett kalt träd. Men det finns mer i det fördolda, exempelvis vatten, visar det sig allt eftersom spelet fortskrider.
Något oväntat innebär denna version också att det mer påminner om riktigt tidiga iscensättningar av Shakespeare. Då var också publiken mer delaktig, nu gör man några trevare, där auditoriet exempelvis får körropa ett givet avslutande rimord på en mening. Eller det mera vanliga, att en skådespelare springer upp ett par bänkrader. Men mer blir det inte och därför kunde detta interagerande steg helt ha utelämnats.
Föreställningen känns dock genomgående spänstig och spännande även om själva storyn mattas något i andra akten. Då dyker de klassiska, långa textsjoken upp. De sitter ännu inte riktigt och sufflörassistans behövs flera gånger när skådespelare kommer av sig och nödgas ropa "Text". Några av dessa monologer kunde redigerats ner i omfattning eftersom de nu ibland mer förvirrar än för handlingen framåt.
Andra aktens inledande ovädersmonolog får naturlig draghjälp i form av ett snabbt förbidragande regn. Och i Roma klosterruins utemiljö återfinns förstås extra ljudbidrag i form av fårs bräkande, svalors svirrande och – även lite maskinljud.
Och det sparas defintivt inte på dramatiska inslag, i produktionsteamet ingår faktiskt en fightkoreograf. Tortyrscener, fäktdueller, utstuckna ögon, blod från skurna handleder och ett synnerligen välspelat självmord där offret skär halsen av sig. Ofta obehagligt realistiska och barnförbjudna effekter. Mot slutet ser scenen närmast ut som en kyrkogård, belamrad med en rad döda kroppar och träkors. Då känns den till delar etablerade, mer lättsamma, Shakespearestandarden på Romascenen, avlägsen.
Karaktärerna på tribunen är sant Shakespearska. Narrar i olika skepnader blandas med kungligheter i en till sist upptrissad blandning där själve kungen antar en stolles skepnad.
Men kufarnas pladdrande stolligheter blir till slut för omfattande och en för bjärt kontrast till det grova våldet.
Kung Lear, ageras av Bengt CW Carlsson. Han fångar publiken men det blir lite väl mycket kuflallande mot spelets slut. Alicia Söderman spelar favoritdottern Cordelia. En karaktär som är svår att få grepp om. Det dröjer 20 minuter innan hon säger sina första ord och strax därefter sjunger hon kraftfullt sin första låt.
Flera skådespelare gör starka insatser. Sten Johan Hedmans tragiska öde som greven av Gloucester väcker sympati. Sofia Bach har pondus som en av döttrarna, Goneril. Per Öhagen agerar trovärdigt sin karaktärs utveckling. Janna Granström, som fick hoppa in med kort varsel när Nour El Refai lämnade återbud, gör en stark insats i sina dubbla roller.
Regissören Sara Giese krävde att få göra just "Kung Lear". Man förstår att hon haft långtgående planer för en sådan uppsättning. Hon har genomfört en tung uppdatering och förvandlat delar av denna tragedi till ett modernt actiondrama. Ett starkt arbete.
Emellanåt känns det dock som att uppsättningen hade behövt ytterligare någon veckas repetitionstid, den andas en viss osäkerhet i olika moment och allt sitter inte som önskvärt. Denna föreställning kan definitivt vässas ytterligare och bör vara som bäst ett antal föreställningar framåt. Men då kan den också som helhet också bli en av de främsta i den långa raden Shakespeareuppsättningar i Roma.