Det kan tyckas tråkigt att gå på teater för att få sig en gammal biografi från 1800-talet återberättad. Men icke. Länsteaterns föreställning ”Jag vet vem jag är” känns mer angelägen är någonsin.
Historien om adelsmannen som föddes som Christina Therese, för att sedan komma till Gotland som Andreas Bruce, är ett hjärteprojekt som föreställningens regissör Babben Larsson ärvt. Babbens mormor hade hört historien som ung, men på den tiden tystades sådant ner och levde bara kvar som elakt byskvaller.
Det två timmar långa dramat börjar i dimma och månsken. När ridån går upp vandrar nyfikna omkring på södra kyrkogården i Visby och letar efter gravhällen med det inhuggna korset. De tre förnamnen i stenen får sin förklaring när skådespelarna berättar och spelar upp scener ur Bruces liv.
Bruce föddes adlig och tvåkönad, eller intersexuell som det heter i dag, på Åkeshovs slott i Stockholm.
– Trädgårdsmästaren brukade kalla henne ”Lilla fröken Herr´n”, säger Bengt-Åke Rundqvist.
Hans dova stämma och ibland både lustiga och bistra uppsyn gör flera roller. Både Bruces pappa och senare den gotländska köpmannen Jacob Dubbe, som tog sig an den unga Andreas Bruce på Rosendal i Follingbo.
Camilla Eriksson gör de kvinnliga rollerna med härlig inlevelse och betydligt gällare röstläge. Till det bjuds musik och rappa repliker av Erik Törner, som i föreställningen spelar såväl flöjt, gitarr som orgel.
Malin Karlsson är nyutexaminerad från Teaterhögskolan i Malmö och hon har tidigare medverkat på Länsteatern i ”Allt eller inget” och spelat i flera av Gotlands musikalkompanis uppsättningar. Huvudrollen som Andreas Bruce är som klippt och skuren för henne. Malin Karlsson spelar Bruce med sådan inlevelse, mimik och klara gester att hon efter en stund verkligen ÄR Andreas Bruce för publiken. En imponerande insats.
Scenografin är enkel men fungerar väl, där skådespelarna gör entréer och klättrar på höjden i reglar och vita draperier. På dem projiceras filmade inslag, som bitvis kan upplevas med obehag. Som när publiken får följa med medan läkaren försöker könsbestämma Bruce, eller när han mot slutet i föreställningen tappar förståndet och blir psykotisk.
Föreställningen slutar som den började, på kyrkogården. När Malin Karlsson tar adjö med orden: ”Jag vem vem jag är” möts hon av stående ovationer. Frågor om identitet och vem man är, och uppfattas som, känns nu viktigare än någonsin. Glädjande är att Länsteatern fått extra pengar för att spela föreställningen för öns äldre skolbarn. För dem är ord som hen mer självklara än för Andreas Bruces samtida.