I en scen ungefär halvvägs in ”Underjorden tur & retur” uppstår en dispyt mellan Dionysos (Andreas Nilsson) och hans slav Xanthias (Janne Åström). Dionysos har bluffat sig in i Hades genom att ikläda sig Herkules lejonmantel, men nu börjar han tröttna på rollen. Hur i hela friden ska vinets finlemmade gud kunna fylla en så kolossal kostym, utbrister Dionysos uppgivet.
Där och då framstår replikväxlingen som en metadiskussion om det jätteföretag som Gotlandsmusiken och länsteatern gett sig i kast med. ”Underjorden tur & retur” är kanske den största gotländska scensatsningen någonsin, sa Gotlandsmusikens direktör Dag Franzén i GT nyligen. De flesta som bokade biljett till fredagens premiär undrade nog, ungefär som Dionysos: Gotlandsmusiken och länsteatern, fyller ni verkligen kostymen?
Till att börja med kan man konstatera att valet av musikal är något udda, för Stephen Sondheims ”Frogs” (i svensk översättning ”Underjorden tur & retur alltså) hör knappast till den klassiska repertoaren.
Musikalen bygger på Aristofanes komedi ”Grodorna”, i vilken vi får följa Dionysos, dramats och vinets gud, på hans resa till skuggornas rike Hades. Målet: Att återföra den döda tragöden Euripides till jordelivet.
I Sondheims uppdaterade 70-talsversion har Euripides ersatts av den irländske dramatikern, debattören och socialisten George Bernard Shaw (1856-1950). Varför just denne man? Tiden är ur led, anser Dionysos, och därför behövs ett intellekt och en sanningssägare som kan ställa allt till rätta igen.
Allt är rysligt bildat med andra ord, i alla fall för att vara musikal. Jag gissar att en del av förklaringen till varför ”Frogs” sätts upp så sällan finns i detta faktum. Den lagom lärde får anstränga sig för att hänga med i alla kvicka och spirituella vändningar. ”Hildegard av Bingen, den korianderhäxan” – så lyder en punchline som är talande för föreställningens humor (jag erkänner motvilligt att jag fick vända mig till Google).
I sina värsta stunder påminner ”Underjorden tur & retur” om ett studentspex från Lund där underfundigheten blivit ett självändamål. Men för det mesta är alltsammans ganska roande faktiskt, om än inte särskilt roligt; man skrockar mer än man skrattar.
I marknadsföringen av ”Underjorden tur & retur” har det fästs stor vikt vid Andreas Nilsson, Janne Åström och Babben Larsson. Alla tre bidrar med rutinerad finess, men det är snarare bland birollerna som guldkornen vaskas fram. Lennart Bäck och Tomas Lindström – färjekarlen Charon respektive Shaw – har synts i åtskilliga gotländska produktioner genom åren. Båda har en mer eller mindre vidlyftig spelstil som ibland riskerar att bli överväldigande på en mindre teater. På Wisby Strands scen och med ett manus fyllt till bredden med skruvade överdrifter blir tonträffen perfekt.
Men det ska påpekas att storstilade solonummer är sällsynta i denna musikal. Stephen Sondheims musik underordnar sig ofta berättelsen; den är först och främst stämningsskapande och påminner således mer om filmmusik stundtals. Bland solisterna utmärker sig egentligen bara Filippa Maurin (Babben hade en dålig kväll sångmässigt i fredags. Förkyld?). Och tur det, för i Maurins nummer sammanfattas föreställningens budskap: Vad världen behöver för att komma på rätt köl är inte ytterligare en cyniker och kylig resonör på läktarplats, utan en inkännande poet; känsla, inte förnuft.
Den uppfattningen kanske förklarar såväl musikalens kvaliteter som dess brister. Tålamodet kan tryta emellanåt i de talade partiernas intellektuella formuleringsfrenesi.
Men här finns också en annan sorts scener. Under Charons ordlösa entré genom Styx dimmor, när underjordens spöklika väsen dansar till det ryckiga ledmotivet – då blir ”Underjorden tur & retur” poesi bortom förnuftet.
Den skäms aldrig för sin naiva idealism och effektsökande sentimentalitet. Det tycker jag är vackert.
Länsteaterns och Gotlandsmusikens förra gemensamma storsatsning, ”Carmina Burana”, påminde lite om en hantverksskicklig marinblå kavaj – stilren och konventionell.
I så fall är ”Underjorden tur & retur” en laxrosa historia med dubbelknäppning. Den sitter kanske lite märkligt, men visst tusan fyller man den.