Romateatern har varit Shakespeare trogen i alla år. Dock gjorde man ett undantag för tio år sedan och spelade Gogols ”Revisorn”, som trots goda recensioner blev en publik flopp. När teatern på nytt avviker från Shakespeare satsar man på ett säkert kort, det är Bergmanår och det ska locka publik, och som film var ”Sommarnattens leende” en succé med sin rappa dialog och smarta intrig.
Ingmar Bergman behövde också ett säkert kort 1955. Efter att ha floppat med ”Kvinnodröm” krävdes en succé för att han skulle få nya uppdrag hos SF. Han satsade på en romantisk komedi om fyra par, fyllde den med kärlek i magisk svensk sommarnatt, och tryfferade med förtrollat vin och en duell med rysk roulette.
Ingmar Bergman hade en del att tillföra ämnet kärlek. När filmen spelades in 1955 var den 37-årige Bergman fyrabarnsfar och inne på sitt tredje äktenskap, och hade utöver det ett avslutat förhållande med Harriet Andersson. I ”Sommarnattens leende” gav han sig själv möjlighet att undersöka kärlek och erotik i livets olika faser. Slutsatsen är kanske som Desirée Armfeldt slår fast i första akten, ”kärleken har tre bollar – hjärta, ord och sköte – och livet går ut på att jonglera med dem utan att tappa en enda”.
Här finns ynglingen, teologie kandidaten Henrik, som söker den rena kärleken och som blir förtvivlad när han faller för frestelsen och låter sig förföras av pigan Petra.
Henriks pappa, advokaten Fredrik Egerman, tröstar sonen med att ”erotik är ynglingarnas och gubbarnas leksak. Har man ramlat av gäller det att snabbt hoppa upp igen och rida vidare”. Fast Fredrik är inte heller så lycklig, eftersom hans unga fru Anne efter två års äktenskap ännu inte kommit till honom om natten.
På scenen stormar ryttmästaren tillika greven Malcolm in, en man som håller sig med både fru och älskarinna utan att göra någon hemlighet av det. Han blir mycket upprörd när han hittar ”lagvrängaren” Egerman hos sin älskarinna, skådespelerskan Desirée Armfeldt. ”Jag kan tolerera att min hustru bedrar mig. Men kucklar man med min älskarinna, då blir jag en tiger!”
Romateatern lyckas lyfta Bergmans komedi från filmduken till scenen utan att tappa något på vägen, mycket tack vare att styrkan i filmen låg i den rappa och fyndiga dialogen. Romateaterns publik har många repliker att skratta åt. I Hugo Hanséns regi håller spelet ett behagligt tempo. Här missas inga poänger.
Som teater behöver dock ”Sommarnattens leende” inledningsvis en berättare. I Romateaterns uppsättning är de två, pigan Petra och kusken Frid, som har mindre roller men som i början tar lite väl stor plats. Men de finner sin plats (och varandra) efter hand som trådarna läggs ut inför upplösningen, som äger rum under andra akten i gamla fru Armfeldts slott. Här smälter ruinen in i handlingen som hand i handske, särskilt som handlingen är förlagd till 1901 i högborgerlig miljö.
Till upplösningen på slottet är de fyra paren samlade. Desirée Armfeldt och ryttmästarens hustru Charlotte spinner intriger för att lösa upp alla kärleksknutar. Det är kvinnornas ansvar, för som de säger: ”män förstår inte sitt eget bästa”. Det blir en akt med en duell, magiskt vin och så en teknisk finess som sammanför det ena paret på ett överraskande sätt. Peter Eggers, som spelar den något karikerade ryttmästaren, får tillfälle att ta ut svängarna.
Publiken får höra att sommarnatten ler tre gånger, en för de unga som inget vet, en för dårarna som inte vet tillräckligt och en gång för de gamla som vet för mycket. Romateatern ger sin publik anledning att fundera över kärleken, är man bland dårarna eller tillhör man kanske en annan kategori, och har man alla bollar i luften.