Den ingick i Gotlandmusikens stora konsertserie. Mikael Rickors har spelat solo och i åtskilliga bandkonstellationer och genrer genom åren och spelningen bjuder på en rejäl blandning av dessa.
Arrangemangen till låtarna är till stor del ursprungligen gjorda för den turné med Norrbotten Big Band som han gjorde för några år sedan. De är skrivna av tre av det bandets medlemmar samt några av Trio X-baserade pianisten Lennart Simonsson.
Iförd akustisk gitarr och kritstrecksrandig kostym (samt förstås sin raspigt grova stämma) intar Mikael Rickfors en behaglig, sittande, position konserten igenom. En konsert som inleds med en av rockhistoriens klassiker, Procol Harums "A whiter shade of pale", tillsammans med Jazztrion.
Storbandets olika medlemmar får senare under spelningen återkommande stiga fram och leverera solon men här är det Jean-Simon Maurin som på plats vid sitt instrument direkt får inleda och lägga ut låtens klassiska orgeltoner.
Mikael Rickfors har med åren blivit alltmer uppknäppt när det gäller publikkontakten och under denna spelning berättar han anekdoter och fakta omkring låtmaterialet och deras tillblivelse varav merparten faktiskt skrevs under hans period som boende vid Grymlings i Eksta.
– Det är ett tag sen jag lämnade Gotland, det ångrar jag djupt, konstaterar han, måhända en aning publikfriande.
Textförfattaren till "A whiter", Keith Reid, vistades en tid hos Rickfors när de skrev nya låtar ihop. Därför passade han på att ställa den klassiska frågan om vad den snåriga texten egentligen handlar om. Svaret blev kanske inte det önskade: "Mikael, jag vet inte".
Ett resultat av duons gemensamma skapande är "House on the Beach" där man definitivt anar såväl Procols som Grymlings sound. I första setet återfinns också bland andra "Daughter of the night" som Carlos Santana gjort en lysande cover på och som här får ett häftigt sväng via Storbandets påbackning. Därefter ger man sig i flera låtar in i vad Rickfors benämner "Bluesland"
Efter pausen spelas konsertens färskaste låt, "Reason why", en visa som Rickfors skrev i fjol. "Vingar" ingår förstås men här känns för en gångs skull storbandsinramningen som dämpande och tar bort en del av den låtens karaktär. Eftersom "Vingar" avslutar den ordinarie delen av konserten spekuleras det i pausen en hel del om vad det kan bli för extranummer.
Inte många gissar rätt. Det blir "At last", mest känd i Etta James version, och känns som en matt upplösning på en i övrigt stark konsert.